Debatt: Ambulansföraren, etiken och nollvisionen

Debatt. En ambulansförare får aldrig lov att chansa vid körning. Oavsett om det är långa arbetspass eller att man har en förarutbildning som är skral. Det måste ställas höga krav vid rekrytering, men också vid vidareutbildning för att upprätthålla en godtagbar standard och kvalitet.

Not Found2017-10-29 09:12
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är hög tid för ambulansförare att börja diskutera etikfrågor som handlar om förmåga, kompetens och möjlighet att vara förebilder för kollegor och medtrafikanter.

Nollvisionen är förvisso en förlåtande vision, när det handlar om mänskliga felhandlingar, men luddig eller utebliven information om ambulansförares körkompetens vid rekrytering till anställningar är inte okey. Kanske alla inte lämpar sig som ambulansförare?

Kanske det är dags att införa ett kontrollsystem som kan garantera att de mest lämpade kandidaterna för utryckningskörning inom ambulanssjukvården kan behållas?

Frågan måste diskuteras öppet och alla ambulansförare behöver engageras i ett sådant reformarbete.

Nyligen presenterade jag en forskningsrapport som handlar om vilka krav som ställs på semestervikarierande ambulansförare i Sverige. Resultatet är nedslående på det sättet att det i platsannonser är mycket luddigt formulerat när det handlar om att ställa krav på förarkompetens och trafiksäkerhetsmässiga förutsättningar.

Att vara ambulansförare synes inte ha en tydlig koppling till någonting som är viktigt.

Detta är enligt min mening mycket beklagligt. Det är arbetsgivarna, de privata och offentliga ambulansarbetsgivarna, som borde ha en skyldighet att deklarera vilka förarmässiga krav som ställs på en ambulansförare – oavsett om det är en ambulanssjukvårdare, ambulanssjuksköterska eller en sjuksköterska som sitter bakom ratten.

Det kan inte vara känsligt att tala om ambulansförarens roll och status i vägtrafiken.

Det är nämligen ambulansförarens ställning som måste fokuseras.

För mig är det en etisk fråga som bör lyftas och problematiseras. Den etiska frågan består av det faktum att det borde ställas krav på en ambulansförare som utryckningsförare i vägtrafiken. Vem som helst kan inte ikläda sig rollen som ambulansförare utan att ha de krav som ställs.

I dag finns inget lagkrav på utryckningsförare i Sverige. Det är beklagligt sett ur flera perspektiv.

En ambulansförare får aldrig lov att chansa vid körning. Oavsett om det är långa arbetspass eller att man har en förarutbildning som är skral. Det måste ställas höga krav vid rekrytering, men också vid vidareutbildning för att upprätthålla en godtagbar standard och kvalitet.

Vårdandet av akut sjuka patienter har ingen som helst betydelse om vårdarbetet spolieras av en trött, outbildad eller oengagerad ambulansförare som kanske inte borde köra ambulans överhuvudtaget.

Jag tror att det är hög tid att införa ett tydligare och hårdare kontrollsystem som kan garantera ett system för att behålla de mest lämpade kandidaterna för utryckningskörning inom ambulanssjukvården.

Men så länge arbetsgivarna är tysta om ambulansförarens roll och status ur trafiksäkerhetsperspektiv riskerar vi i stället ett system där kompetensen bakom ratten inte spelar någon roll. Vem som helst kan väl köra en ambulans?

Jörgen Lundälv docent i trafikmedicin, Umeå universitet docent i socialt arbete, Göteborgs universitet 18541234