Urbanisering leder till innovation och ökat välstånd, och den har tjänat både stad och land väl.
Sverige behöver dock bli bättre på att hantera urbaniseringens baksidor.
Stockholms Handelskammare har låtit genomföra en undersökning bland drygt 2 000 personer i hela Sverige, utom de som bor i Stockholms län.
Resultaten som presenteras i rapporten ”Bilden av Stockholm” visar att Sverige riskerar att splittras på ett sätt som inte gynnar vare sig stad eller land. 40 procent av de svarande tycker att motsättningarna mellan stad och land ökat de senaste tio åren. Bara sju procent tycker att de har minskat.
En klar majoritet tycker att mediebevakningen är alltför Stockholmsfokuserad.
Den som följt medias bevakning av ombyggnaden av Slussen i Stockholm å ena sidan och flytten av Kiruna centrum å den andra kan nog hålla med.
Samtidigt visar undersökningen att många har en konstruktiv syn på hur motsättningarna ska överbryggas. De svarande har en stark tilltro till att infrastrukturprojekt både konkret och bildligt kan binda ihop landet, och ger låga betyg till hur utvecklingen av infrastrukturen i den egna hembygden utvecklats.
Stockholms Handelskammare delar den uppfattningen. De avsatta pengarna i den nationella infrastrukturplanen är för snålt tilltagna och borde snarare närma sig 1 000 miljarder kronor snarare än de avsatta cirka 700 miljarderna.
Många tar också upp frågan om nödvändigheten av en grundläggande samhällsservice i hela landet.
Om det kommunala utjämningssystemet ska vara ett viktigt verktyg i att utjämna skillnader mellan stad och land behöver det reformeras i grunden.
Här har den nationella politiken en viktig roll att spela. Det kommunala utjämningssystemet beskrivs ibland som en regionalpolitisk åtgärd som utjämnar skillnader mellan stad och land. De kommuner som tar emot högst bidrag per invånare ligger också i glesbefolkade områden, till exempel Åsele, Sorsele och Vilhelmina.
Men eftersom glesbygdskommuner har få invånare får de tio kommuner som får mest utjämningsbidrag per capita mindre än två procent av det totala bidraget.
I själva verket är de största mottagarna av bidrag kommunerna Malmö, Göteborg, Norrköping, Eskilstuna, Södertälje och Helsingborg. Av de 21 kommuner som får mest pengar återfinns ingen utpräglad glesbygdskommun.
Systemet omfördelar alltså pengar mellan och inom storstadsområden i mycket högre utsträckning än mellan stad och land, och det är tydligt att medel som kunde kommit glesbygdskommuner till del i stället hamnar i storstadskommuner med låga incitament att effektivisera sina verksamheter.
Om det kommunala utjämningssystemet ska vara ett viktigt verktyg i att utjämna skillnader mellan stad och land behöver det reformeras i grunden.
Slutligen visar undersökningen på en allmän känsla av vanmakt över möjligheten till lokala beslut.
Här finns möjlighet till en rad decentraliserande reformer som skulle öka den lokala makten över till exempel plan- och byggprocesser. Många kommuner överväger i dag att inte utveckla bostäder eller besöksmål i strandnära lägen eftersom strandskyddsreglerna i princip slår blint utan hänsyn till lokala förhållanden.
Huvudstadsregionen är Sveriges tillväxtmotor, men en stark motor är en klen tröst om resten av fordonet inte underhålls.
Fredrik Torehammar, näringspolitisk expert, Stockholms Handelskammare