Frihet handlar om ”att ge alla människor oavsett varifrån de kommer, möjligheterna att ta sig dit de vill”, konstaterade Liberalernas partiledare Jan Björklund på partiets riksmöte i våras.
En vecka senare följde M-ledaren Anna Kinberg Batra upp med en snarlik formulering i sitt tal på Moderaternas Sverigemöte: ”Sverige måste vara ett land där det viktiga inte är varifrån du kommer utan vart du är på väg.”
Uttalandena fångar en grundläggande liberal princip: Dina chanser i livet ska inte avgöras av vilka föräldrar du råkar födas med.
Men i hyllningarna av rörelse och framsteg ryms paradoxalt nog också en förklaring till liberalismens svårigheter att vinna ett brett folkligt stöd.
För de allra flesta människor är inte på väg någonstans. De gillar det liv de lever, och vill kunna fortsätta att göra det, allra helst på den plats där de känner sig hemma.
Visst gläds de flesta över att ny teknik och globalisering gjort världen mindre och vardagen enklare. Men det innebär inte att människor i allmänhet har börjat känna sig hemma oavsett var i världen de befinner sig, eller ständigt är beredda att bryta upp.
Ändå är det idealet som liberalismen ofta förmedlar.
Vi lever i en värld av fantastiska framsteg som öppnar oändliga möjligheter för den som omfamnar förändringen, brukar det heta. Den som däremot inte känner lust att ta sig någonstans, utan är nöjd med ett trivsamt liv på den plats där man kanske växt upp, riskerar att betraktas som bakåtsträvare.
I den nyutkomna boken ”The Road to Somewhere” beskriver den brittiske vänsterliberalen David Goodhart detta som konflikten mellan dem som primärt skapar sina identiteter utifrån utbildning eller karriär och dem som snarare har identiteter formade utifrån klasstillhörighet eller en viss geografisk plats.
Medan den förstnämnda gruppens ideal har kommit att dominera både politik och media, har förståelsen för den senare gruppens idéer om vad som utgör ett gott liv blivit allt mindre. Det är till stor del ur detta högerpopulismen i dag hämtar sin kraft, menar Goodhart.
Delvis överlappar de två grupperna varandra. Även de som värderar rötter och stabilitet är en del av den värderingsmässiga liberalisering som skett i hela västvärlden de senaste 20 åren.
De har tvärtemot nidbilderna inga problem med invandrare, på jobbet eller i vardagen, konstaterar Goodhart. Men de oroar sig över de förändringar av samhället som stor invandring på kort tid för med sig och bekymrar sig över att många nyanlända inte kommer att kunna anpassa sig till livet i Storbritannien.
Det är perspektiv som är relevanta även i Sverige. Från höger till vänster har svenska politiker haft svårt att förlika sig med tanken att många människors främsta önskan är ett gott liv på en plats man trivs på, och hur detta gör det högst mänskligt att oroa sig över att det samhälle man känner igen håller på att förändras till något annat.
Uppmaningen från liberaler brukar vara att människor måste lära sig att bejaka det nya.
Men lika viktigt är det för liberaler att bejaka människors behov av stabilitet och en plats att känna sig hemma på.
Svend Dahl