Replik på Åsa Israelssons (chef för Stöd och service, socialkontoret), Pär Åhdens (chef för individ- och familjeomsorgen, socialkontoret), Jan Söderströms (verksamhetschef för skolkontoret) och Jan Midlerts (gymnasiechef) debattartikel ” Den stora faran med att allt ska vara roligt”, publicerad i Norran och på norran.se måndagen den 30 januari 2017.
Företrädare för socialtjänst och skola i Skellefteå har i ett debattinlägg i Norran (30/1 2017) skrivit om tänkbara förklaringar till den ökade psykiska ohälsan bland barn och ungdomar.
Trots att de flesta av oss på många sätt har det bättre i dag tycks de upplevda psykiska svårigheterna eskalera och författarna för fram tanken att barn behöver ett större motstånd av vuxenvärlden för att skapa färdigheter och tåla motgångar.
Artikeln ger uttryck för kloka tankegångar men resonemanget behöver både fördjupas och klargöras – vilket jag ämnar göra här.
Det beskrivna problemet är givetvis komplext och jag gör inte anspråk på att belysa alla faktorer men jag vill peka på två i mina ögon centrala förklaringar. Den ena rör samhällsutvecklingen och är i huvudsak politisk medan den andra handlar om föräldrars och andra vuxnas syn på och bemötande av barn.
Men för att börja från början.
Människan är beroende av samarbete och har utvecklats genom samarbete. Utan gruppen skulle vi inte ha överlevt och genom årtusenden utvecklat vår hjärna till att bli extremt sofistikerad.
Men som art är vi också sårbara. Inget däggdjur har en så lång tid av beroende av våra vårdare som människan. Vi behöver känna trygghet i en varm och omhändertagande relation för att utvecklas optimalt utifrån våra genetiska förutsättningar.
När vi känner oss trygga kan vi utforska omgivningen och lära oss nytt. Är vi otrygga måste vi söka oss till trygghet för att återställa lugnet.
Om inte tryggheten kan erbjudas hänvisas vi till att själva ta hand om skrämmande känslor. Känslor som i en trygg relation skulle ha reglerats av en vuxen och successivt erövrats av barnet själv.
Utan denna hjälp förblir barnet – och senare den vuxne – i ett oreglerat tillstånd, något som i hög grad kännetecknar den som söker psykiatrisk hjälp.
Forskning om uppfostringsstilar ger ett intressant bidrag till förståelsen av vad barn behöver. Grovt sett kan det delas in i tre kategorier.
- Den auktoritära stilen som kräver lydnad och använder bestraffning för att korrigera beteende.
- Den demokratiska stilen som bemöter barnet med värme, respekt och lyssnande, men också med tydlighet och gränser.
- Laissez faire (franska som betyder låt gå). Då låter man barnet få som det vill i de flesta situationer.
Inte oväntat så är den demokratiska stilen överlägsen om vi vill att barn ska utvecklas till trygga, empatiska och socialt kompetenta individer. När vissa – till exempel David Eberhart – ropar efter gränser och bestraffning är det en grov förenkling som inte löser problemet.
Den auktoritärt uppfostrade kommer bara att ”göra rätt” så länge auktoriteten är tillgänglig och styr, men hen saknar inre vägledning och kan därmed i förlängningen inte reglera sig i relationer eller i förhållande till egna känslor.
Åsa Israelsson, Pär Åhden, Jan Söderström och Jan Midlert nämner den tilltagande individualiseringen som en svårighet. Jag instämmer, men vad är det då som har hänt?
Vi behöver se den förändring som startade omkring 1980. Därifrån och fram till i dag har ojämlikheten i vårt samhälle blivit allt större. Avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar har skapat denna utveckling.
Det så kallade 2/3-delssamhället är här och låg socioekonomisk status har ett tydligt samband med psykisk ohälsa. Vi vet till exempel att ADHD är klart överrepresenterat i lägre samhällsklasser.
”Du är din egen lyckas smed” eller ”Du blir vad du vill bli” är ett budskap som når våra tonåringar. Att i det läget uppleva misslyckanden tas som ett bevis på att man inte duger med åtföljande skam och självkritik.
I ett individualistiskt samhälle blir det individens fel. Detta är något som i grunden går emot vår egen hjärna. Den är inriktad på samarbete och stöd för att utvecklas, inte konkurrens och utstötning. Följden blir att depressionen och ångesten kryper närmare.
Bo Gunnarsson, Skellefteå
socionom och legitimerad psykoterapeut
