Foto: Carina Kvist
Det är 1960-tal i USA och homosexuella handlingar är olagliga. Polisövergrepp och allmänt förakt var vardagsmat för hbtq-personer vid den här tiden.
I juni 1969 gjorde polisen en razzia mot gaybaren Stonewall Inn, något som inte var ovanligt. Men det som hände just denna gång hade aldrig hänt förut. Gästerna gjorde motstånd. Det ledde till kravaller som pågick i tre dygn och ur denna händelse föddes det pridefirande som vi i dag kan ta del av.
Under hela min tonårstid drömde jag om att få delta i Stockholm Pride, och när jag äntligen fick möjligheten, vid 20 års ålder, var euforin total.
Aldrig hade jag varit med om en sådan gemenskap. Det var som att komma hem.
Festivalen i Stockholm fick dock erkänna sig besegrad av en senare händelse: Första gången jag var med om Pride i min hemstad Skellefteå.
De flesta förknippar nog pridefirande med glädje, glitter och glamour. Att festivalen ska kantas av glädje och fest är jag den första att skriva under på.
Men vi får heller inte glömma bort den kamp och frigörelse som krävts för att vi ska kunna fira Pride. Inte heller får vi glömma att hbtq-personer världen över fortfarande misshandlas och hotas till livet.
Vi måste marschera för dem som inte kan.
Mellan den 13 och 19 februari är det dags för Skellefteå Pride igen.
Paraden är för mig, och för många andra, en höjdpunkt, men Pride pågår hela veckan med aktiviteter varje dag.
Ta chansen att vidga dina vyer. Gå på en föreläsning. Lär dig något nytt. Öppna ditt hjärta.
Gå i paraden och visa att du stöder alla människors lika värde – vem du än är.
Och till alla Skellefteås hbtq-personer: Välkomna hem.
Linnéa Wikman
ordförande för RFSL Skellefteå
Aldrig hade jag varit med om en sådan gemenskap. Det var som att komma hem.
