För en tid sedan gick Kubas tidigare diktator Fidel Castro bort.
Det är ett sargat land präglat av förtryck som han nu lämnar bakom sig.
Trots detta har flera vänsterpolitiker gått ut och hyllat Castro. Det visar på en oroväckande demokratisyn.
Under många år idealiserades Kuba av den europeiska vänstern. Landet sågs som en socialistisk dröm – en motpol till USA.
Men efter att järnridån åkte ner exponerades förtrycket. Under Fidel Castro avrättades tusentals politiska motståndare och många fler deporterades till arbetsläger eller fängslades. En hel generation kubaner förnekades grundläggande fri- och rättigheter.
Flyktingbåtar sköts urskillningslöst ner av Castros flotta. De politiska övergreppen är så många att de inte går att lista här.
Förnedring av mänsklig värdighet var, och är delvis fortfarande, vardag.
Men den svenska hyllningskören lät sig inte vänta på sig. Starkast gick Pierre Schori (S) ut som sa till TT att Castro ”var i grunden en patriot som ville utveckla sitt land”. Till Aftonbladet sa Schori att Castro kommer att gå till historien som en ”latinamerikansk David mot Goliat”.
Han har fått sällskap av Jenny Bengtsson, ordförande för Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland, som dessutom är ersättare för Vänsterpartiet i riksdagen. Hon skrev på Twitter: ”Castro dog i dag. Stor sorg, stor man. På den positiva sidan är det snart tioårsjubileum av Pinochets död. Och så är ju Thatcher död också.”
Även Vänsterpartiets tidigare partiledare Lars Ohly sällade sig till hyllningskören: ”Fidel Castro är en stor inspirationskälla” och ”framför allt när det gäller att synliggöra västvärldens dominans över världen och hur det påverkat människors liv” (Aftonbladet 27/10 2016).
Dessa uttalanden är att förneka de människor som har lidit under Castros socialistiska diktatur. Alla de tusentals och åter tusentals som har förlorat nära och kära, själva upplevt förtrycket eller hindrats från att blomma ut som människor. Det är uttalanden som visar att man sanktionerar förtryck som ett medel så länge målet är gott nog.
Sakta men säkert har den kommunistiska regimen på Kuba försvagats. Det har öppnats vägar för privat näringsverksamhet och privat ägande det har kommit rapporter om att läget för mänskliga fri- och rättigheter har förbättras.
Samtidigt rapporteras fortfarande om fruktansvärda övertramp från regimens sida. Organisationen Human Rights Watchbeskriver situationen på Kuba med följande:
”Den kubanska regimen fortsätter att förtrycka dissidenter och avskräcka offentlig kritik. I dag förlitar den sig i mindre utsträckning på långvariga fängelsestraff för att straffa kritiker, och mer på godtyckliga arresteringar av människorättskämpar och oberoende journalister. Andra tillvägagångssätt som regimen använder sig av är misshandel, publika straff och avsked från statliga jobb.”
Fidel Castro var sitt lands diktator i mer än 50 år. På Kuba har det inte funnits några mandatperioder utan bara ett fortsatt förtryck utan möjlighet för folket att välja.
Nu har diktatorn lämnat Kuba. Det är ett tillfälle att minnas de som föll offer för regimen. De människor som gav så mycket för att demokratisera ett land som led under brutalt förtryck.
Det är illa att Socialdemokratiska företrädare relativiserar diktaturen under Castro och det är än värre att Vänsterpartiet har företrädare som vägrar se de förtryckta och dessutom hyllar deras förtryckare.
Gunnar Hökmark