Det som jag – i mitt kommunalrådsuppdrag – kan bli mest irriterad över är när vi i den lilla kommunen möts av oförståelse, och ibland ignorans, både på regional och på nationell nivå, kring hur villkoren ser ut.
Många gånger handlar min ilska om okunskaperna kring att den lilla kommunen inte har samma spelplan för reformer som den stora – men att de ändå genomförs. Hårdnackat. Ta privatiseringsvågen till exempel, hur tror ni den har utfallit i Arjeplog? Tror ni att vi har jättemånga apotek längs Storgatan? Eller hälsocentraler?
Ska då alla entreprenörer som vill starta företag inom välfärdssektorn hindras? Menar jag att det är rimligare att vi utgår från den minsta enheten jämt när reformerna ska rullas ut från högre ort?
Min poäng är att det är olika. Sveriges kommuner ser olika ut. Geografin ser olika ut. Demografin ser olika ut. Så är min önskan om att landet Sverige kunde se och hantera olikheter konstig?
Många av reformerna är urvattnade när de kommer till oss. Felaktigt tänkta och verkningslösa.
Då kanske vi skulle slippa apotek som inte har mediciner hemma, men hudkräm. Vi kanske kunde se att hälsocentralerna i glesbygd är mer av minisjukhus än de i städerna – och borde hanteras så. Vi kanske kunde slippa miljonsatsningarna från regeringarna som kanske trillar ut i 35 000 kronor hos oss – vilket nästan är omöjligt att göra nånting vettigt av.
I den bästa av världar kunde vi också få bygga mer på fina platser – vi som har kilometervis av obebyggd strand per invånare. Och vi kanske kan få till stånd krav på universiteten på andra möjligheter till utbildning, på riktigt, än den campusförlagda varianten. För hur ska vi annars ha en sportslig chans att klara kompetensförsörjningen – när nu geografin ser ut som den gör?
Många av reformerna är urvattnade när de kommer till oss. Felaktigt tänkta och verkningslösa. Till skillnad från den verksamhet som vi i verkligheten bedriver och som alla reformer är tänkta att stötta. Och det är viktigt. Tant Alices goda åldringsvård och lilla Signes utbildning får aldrig bero på att de bosatt sig i fel kommun.
Saken är nämligen den vi ska producera samma välfärd (vård, skola och omsorg) som den stora kommunen. Och i Arjeplog gör vi faktiskt det – även om vi ibland nästan inte själva fattar hur det går till. Vi gör det med gott resultat och trots statliga, ogenomtänkta reformer. Att vara nära människan, att stå till svars för verksamheten dagligen, vid bröddisken på Konsum, är kanske den lilla kommunens stora fördel.
Britta Flinkfeldt, socialdemokratiskt kommunalråd i Arjeplog