Tillsammans har vi arbetat med och följt utvecklingen inom den svenska polisutbildningen under många år. Polisutbildningen har akademiserats, men till vilken nytta?
Sverige behöver tusentals poliser de närmaste åren och de lockas till utbildningen med att den är forskningsförberedande.
Men varför satsas det då inte på högkvalificerad tvärvetenskaplig forskning för att leva upp till den högre utbildningen av poliser i dag?
Varför tillhör polisprogrammet överhuvudtaget universitet och högskolor om det ändå inte satsas på forskning?
Vi menar att det pågår ett forskningspolitiskt spel där studenterna är förlorarna. Det kan inte vara rätt mot dagens unga studenter som sökt sig till polisprogrammet att inte öppet förklara och debattera den eftersatthet som finns av forskning inom polisvetenskap och polisiärt arbete sedan många år tillbaka.
Dagens studenter utlovas att utbildningen ska vara forskningsförberedande samtidigt som någon livaktig forskning eller forskarutbildning i ämnet knappast bedrivs i landet i någon större grad. Seniora forskare måste också ta mer plats i utbildningen än vad som är fallet i dag.
Vi som skriver denna debattartikel har lång erfarenhet av undervisning vid polisutbildning respektive skadeforskning. På nära håll har vi följt utvecklingen av den högre utbildningen, men även bristen på forskning och forskningsaktivitet. Därför ställer vi nu tre frågor:
- Vad har utbildningsorterna gjort och vad har de för planer för att närma sig ambitionerna att införa och upprätthålla forskarutbildning och senior forskning i polisvetenskap och tvärvetenskap?
- Vad finns det för förklaringar till att forskarutbildning i polisvetenskap inte har kommit längre sedan polisprogrammet introducerades 2001, alltså för 16 år sedan?
- Vad händer om man inte når målet att realisera polisforskningen och den tvärvetenskapliga forskningen och koppla den till den etablerade men också nya polisutbildningen i landet?
Vi menar att dessa tre frågor måste få ett svar. Om inte ansvariga öppet kan svara på frågorna och sätta in åtgärder finns det en uppenbar risk att kvalitén på framtidens polisutbildning kommer att minska drastiskt. Studenterna får därmed inte det deklarerade innehållet i utbildningen som de blivit utlovade när de sökte den.
Förutom forskningsanknytning borde det finnas seniora forskare som kunde möta studenterna som förebilder och samtalspartners för ny forskning.
Vi menar att polisforskningen behöver fokusera på säkerhets- och riskforskning. Exempel på sådan forskning skulle enligt vår mening kunna bestå av mer forskning om vad som händer med polispersonal i yttre tjänst och deras inblandning i skador och olyckor.
Hur mycket utrymme ges en polis i dag åt trafiksäkerhetsarbete i sin yrkesvardag och vilka konsekvenser får arbetsskadorna på kort respektive lång sikt?
Polispersonalen arbetsvillkor borde kunna uppmärksammas och bli föremål för forskning om det fanns intresse för detta. Likaså betydelsen av hastighetskontroller och beteendeövervakning i vägtrafiken – för att ge något exempel.
Inom kommande år ska tusentals unga studenter rekryteras till polisprogrammen. De kommer att behövas på gatorna för ökad trygghet och säkerhet.
Men det behövs även en nysatsning på forskarutbildning. Om inte detta sker så befarar vi dessvärre att kvalitén på den högre utbildningen riskeras samtidigt som internationell forskning ges ytterligare försprång.
Polisen måste leda arbetet med trafiksäkerhetsreformen Nollvisionen, som i år fyller 20 år. Därtill behövs en skade- och riskforskning för att vi ska kunna hävda oss som forskningsnation och att kunskap kan ges tillbaka till samhället och därmed förbättra yrkesvardagen för tusentals poliser som arbetar i yttre tjänst.
Det handlar om en demokratifråga i högsta grad.
Anders Sandberg