Jag vet att det blir konstigt när man beklagar en gammal människas bortgång. De har ju fått de bästa av kontrakten med döden, de har tillåtits leva hela liv. Birgitta Stenberg levde dessutom mer än de flesta. Men hon kommer att fattas mig.
Jag var 17 år när jag läste Birgitta Stenbergs roman Kärlek i Europa. Den handlade om hennes bohemliv i Frankrike, Italien och Spanien på 50-talet, och lånades ivrigt runt bland mina tjejkompisar nästan ett halvt sekel senare. Den var som ingenting annat vi hört talas om, så fjärran den syn på kvinnlig sexualitet som erbjöds oss.
De senaste sextio åren har den feministiska rörelsen gett svenska kvinnor p-piller och aborträtt, men om sexuell frihet har den inte längre mycket att säga. Den vill mest tala om offer, för övergrepp och för syndanästena porr och sexarbete.
Våldtäkt jämförs med döden, de drabbade kallas överlevare. Kvinnor som säljer sex måste det vara något fel med, så dem lyssnar man inte ens på. Det är bittert att en rörelse som är till för att frigöra kvinnor sitter så fast i idén om att kvinnor förlorar sin själ av visst sex, att deras värde sitter i deras kön.
Birgitta Stenberg blev ett alternativ till moraliserandet. Hon levde fri från skam och skuld, och tyckte inte heller att livet var skyldigt henne ett enda korvöre. Hon låg med vem hon ville, hur hon ville, ibland för sitt uppehälle. Hon hade det ofta tufft. Men aldrig att hon ömkade sig eller bad om ursäkt för den hon var.
Hon hade helt enkelt en osentimental relation till livet, och det dåliga blev till erfarenheter som hon kunde använda sig av i sitt författarskap. Inte ens döden var hon rädd för.
”Det blir väl den största upplevelsen i mitt liv som jag inte kommer att kunna skriva om”, sade hon i en av sina sista intervjuer.
De flesta människor lever sina liv i tyst desperation, och går i graven med sina sånger ännu osjungna, sade poeten Henry Thoreau. En sådan människa var inte Birgitta Stenberg. Hon sjöng, på ett alldeles självklart sätt, och den sången ekar vidare i alla oss som läst och älskat henne. Vi är många som har mycket att tacka för.
