Afrikas beroende av allt dyrare, importerad olja hindrar investeringar i utbildning och hälsa, samtidigt som man drabbas allt värre av klimatförändringarna. En snabb omställning till hållbara biobränslen är Afrikas chans.
Det finns en tråkig, nattsvart bild av markinvesteringar i Afrika i den svenska debatten, ofta kallat för ”land grabbing”, även när den välkomnas av såväl lokalbefolkning som landets regering. Med ett sådant angreppssätt blir det meningslöst att anstränga sig för att förbättra de lokala villkoren – allt dras ändå över en kam.
Flertalet afrikanska stater är välfungerande demokratier, exempelvis leds Liberia efter demokratiska val av Nobels fredspristagare Ellen Sirlief Johnson. Att då kategoriskt avvisa av regeringarna godkända markinvesteringar vittnar om en djup misstro mot Afrikas folk – varför skulle vi veta bäst vad de behöver?
I våra omfattande kontakter med afrikanska regeringar, miljö- och jordbruksorganisationer samt småbönder i fält, har de genomgående tre övergripande slutsatser:
För det första: Jordbruket behöver investeringar. En hektar mark i Afrika ger ett knappt ton majs, samma nivå som för 100 år sedan och inte ens en tiondel mot Europa eller USA. Med ökade inkomster kan man bruka jorden bättre och mätta flera munnar, men det behövs inkomster utifrån. På frågan om vi borde sluta konsumera kaffe, te, socker och i framtiden biobränsle från Afrika, svarar man entydigt nej, tvärtom måste efterfrågan öka. I Europa finns också betalningsförmågan för rimliga arbetsförhållanden och god miljöhänsyn. Men vi måste ta vårt ansvar; ställ krav på producenter och importörer.
För det andra: Oljeberoendet måste brytas. Många afrikanska stater har oljeimport som sin största enskilda utgiftspost, och notan stiger. Allt mindre finns kvar för skola, hälsa, infrastruktur, jämställdhet och annat som är eftersatt. Lokal biobränsleproduktion minskar importberoendet, i första skedet genom att låginblanda etanol i bensin och biodiesel i diesel. Överskottet exporteras och ger välbehövlig hårdvaluta.
För det tredje: Klimatförändringarna måste hejdas. Regnsäsongen är rubbad så att man inte längre vet när man ska så, torkan är värre än förut och kan följas av plötsliga skyfall som sköljer bort grödorna. Flertalet afrikaner kan varken flytta eller skydda sig mot konsekvenserna – de drabbas av vår skyhöga konsumtion av fossil energi. En snabb omställning till hållbara biobränslen är en del av lösningen, kombinerat med att vi kör färre mil och skaffar energieffektivare fordon. Detta är vad EU kräver; 2020 ska vi vara 20 procent energieffektivare än i dag, och minst 20 procent av den energi som används ska vara förnybar. Rimligen bör ambitionerna höjas – inte sänkas.
Omställning till biobränslen löser inte Afrikas problem. Men det ger förutsättningar som inte finns med ett fortsatt beroende av allt dyrare, klimatvidrig oljeimport.
Jonas EricsonSvebio (Svenska Bioenergiföreningen)
Mattias GoldmannGröna Bilister