Hopp-projektet visade signifikanta förbättringar på livskvalitet, symtombörda, funktionsförmåga och ett minskat behov av sjukhusvård för patienter med svår hjärtsvikt. Denna hembaserade vård gav en besparing på cirka 500 000 kronor på sex månader. Detta är unikt – en förbättrad vård med minskade kostnader.
Vanligtvis får man betala uppemot 500 000 kronor per vunnet levnadsår när nya läkemedelsbehandlingar införs – och då kallas behandlingen kostnadseffektiv. Hopp-projektet är extremt kostnadseffektivt genom sin besparingseffekt.
Nyligen framkom att Västerbotten har bland de högsta överbeläggningarna med stor risk för minskad vårdkvalitet. Detta gör det ännu svårare att förstå varför landstingsledningen inte anammar Hopp-modellens resultat. Hur tänker man?
Hopp-projektet har utvärderats vetenskapligt med en kontrollgrupp som avspeglar den vanliga vården. Detta ger ökad trovärdighet till Hopp-projektets resultat.
Västerbottens läns landsting har som policy att nya metoder ska vila på vetenskaplig grund. Det var en viktig anledning till att vi valde vetenskaplig metodik för utvärdering. Därför kan Hopp-projektet inte likställas, vilket man försöker göra, med övriga lovvärda projekt med samma inriktning som inte använt vetenskaplig metodik och som kräver fortsatta studier.
Trots alla förbättringar väljer Västerbottens läns landsting att inte införa Hopp-konceptet i sin helhet. I stället ska det införas i ”modifierad form”. Men vad detta betyder är oklart. Om man endast tar en del ur projektet missas kanske vinsterna. För att nå full effekt måste det därför införas som det gjorts i studien. Att inte göra så är en ovetenskaplig hållning och inte i linje med en evidensbaserad vård.
Alla projekt har en början och ett slut, men forskningsprojekt görs ju inte enbart för att de ska avslutas. Men det förefaller högst märkligt om skattepengar satsas i framgångsrika forsknings- och utvecklingsprojekt om man sedan inte använder sig av den nya kunskapen och planerar för användning i vardagssjukvården. Så förs ju ändå utvecklingen framåt – i detta fall för människor med svår kronisk hjärtsvikt som ofta har flera sjukdomar samtidigt och som fått stå tillbaka under lång tid.
Hopp-konceptet har rejält förbättrat deras livskvalitet, minskat sjukdomsbördan och behovet av sjukhusvård. Varför vill inte landstinget införa Hopp-konceptet i sin helhet?
Kurt Bomanöverläkare, medicin-geriatriska kliniken, Skellefteå lasarett, professor, Umeå universitet
Margareta Brännströmforskningsledare för Hopp-projektet, lektor Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet
Anna Forssellprojektledare Hopp, Skellefteå lasarett
Claes Lundgrenöverläkare AHS-Viool/Hopp, Skellefteå lasarett