Med knappt två veckor kvar till det tidigarelagda brittiska valet stormar premiärminister Theresa May skoningslöst fram mot seger.
Hon gör det insvept i den brittiska flaggan, med en arm utsträckt mot arbetarklassväljare och ser därmed ut att pulverisera det populistiska partiet Ukip. Men i själva verket beror det partiets kollaps lika mycket på en undermålig organisation och inbördes strider.
Ukip, som framstod som ett reellt hot mot både Labour och konservativa Tories i valet 2015, utplånades i lokalvalen tidigare i maj. Väljarna ser ut att strömma till Tories. Det betyder dock inte att det finns något hoppfullt över det brittiska valet.
Populistiska partier drivs av ekonomisk osäkerhet som tar sig uttryck i nationalism och invandringsmotstånd.
Mays taktik har varit att vinna på alla dessa punkter. Hon har ändrat den liberala riktningen på sitt parti till en mer konservativ eller kristdemokratisk politik. Det visar sig i den ekonomiska politiken, där flörten med arbetarväljare lett till löften om ökade rättigheter för arbetare och statliga investeringar i ekonomin.
En hel del av detta är bra och behövligt. Det är också den punkt andra partier i länder med liknande otrygga arbetsmarknader bör ta efter i bemötandet av populistvågen, så länge de kan hålla sig undan en skadlig ekonomisk nationalism.
Nationalismen har May omfamnat genom att göra valet till ett ”Brexitval” och mucka gräl med EU. Att skapa en yttre fiende och piska upp redan upphetsade nationalistiska känslor är det få som förlorat ett val på.
Trots att May var på ”stanna sidan” under omröstningen driver hon nu på för en så kallad ”hard Brexit”, som innebär att Storbritannien kan komma att lämna den gemensamma europeiska marknaden.
Huvudorsaken till en sådan hård positionering är den tredje punkten som populismen vilar på: invandringsmotståndet. May vill dramatiskt minska invandringen, trots att detta vallöfte sedan 2010 varit omöjligt att uppnå. Att stänga gränsen för EU-medborgare är därför nödvändigt.
Alltsedan May var inrikesminister med ansvar för invandringsfrågor har hon intagit en extremt hård linje mot invandring och flyktingar. Hennes hårdföra retorik och politik skiljer sig knappast från Ukips, bortsett från det faktum att den är bättre artikulerad och skickligare balanserar det politiskt korrekta.
För en liberal finns det alltså inte mycket att jubla över i Mays populisterövringar. Ukips kollaps är dessutom inte Mays förtjänst, utan beror på de inre strider som tagit vid sedan Nigel Farage lämnade ledarposten efter Brexit.
Även innan dess var Ukip internt oorganiserat, vilket visar sig än mer när partiet är i kris. Man har inte ens lyckats ställa upp med kandidater i alla valkretsar. Ukips före detta parlamentariker, Douglas Carswell, uppmanar väljare att rösta på Tories.
Ukips fall kan alltså främst bero på partiet självt. Det är utbudet av ett populistparti det är fel på – inte efterfrågan.
Och efterfrågan lär inte minska så länge de konservativa driver samma nationalistiska och invandringsfientliga politik.
Clara Sandelind
fil dr i statsvetenskap vid University of Sheffield och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån
Hennes hårdföra retorik och politik skiljer sig knappast från Ukips.
