Det var väl 12–13 år sedan som vår vägförening skulle öppna ett bankgirokonto.
Jag vill minnas att det inte tog lång tid innan allt var klart, årsavgiften var inte heller speciellt hög.
När föreningen i fjol ombildades till en samfällighetsförening innebar det bland annat att vi öppnade ett nytt konto. Men nu gick det inte lika lätt som förra gången.
Många formulär skulle fyllas i och de ifyllda blanketterna slussades vidare till någon högre upp i hierarkin.
Först sedan den godkänts i högre instans kunde vår ansökan godkännas. Det visade sig också att avgiften hade blivit betydligt högre.
Bankerna får ofta kritik för att de är giriga. Men min kontakt på banken hävdade att de i det här fallet är oskyldiga. Det är Finansinspektionen som kräver en noggrannare, och dyrare, procedur som ett led i kampen mot den så kallade penningtvätten.
Men kunderna gillar uppenbarligen inte det som händer. I en tidningsartikel läser jag om kunder som inte förstår varför deras bank kräver att de ska lämna uppgifter inte bara om sig själva utan också om vilka bekanta de har.
Många upplever frågorna som närgångna, speciellt de som varit kunder i många år och där banken enkelt kan se deras konto och följa transaktionerna.
I artikeln bemöter Åsa Arffman, bankjurist på Bankföreningen, kritiken. Hon förklarar att hon har full förståelse för att många kunder tar frågorna personligt.
– Men bankerna måste enligt lag ta in information från alla kunder, så om man får frågor från banken betyder det inte att man är misstänkt för penningstvätt.
Att det var både lättare och billigare att öppna ett konto för tio år sedan beror på de nya lagkrav som infördes 2009, lagar som sedan skärpts flera gånger. Enligt lagen måste banken göra en riskbedömning för att kunna minska, helst undanröja, riskerna för penningstvätt i kriminella kretsar.
I bakgrunden finns också, som så ofta, ett EU-direktiv. Det har tillkommit för att medlemsstaterna ska ha en gemensam standard i kampen mot penningstvätten och finansieringen av terrorismen.
Så syftet får väl sägas vara gott.
Om det nu kan vara någon tröst för missnöjda bankkunder.
Bengt Enqvist
tidigare redaktionschef på Norran
Så syftet får väl sägas vara gott. Om det nu kan vara någon tröst för missnöjda bankkunder.
