Världen blir bättre, men det går för långsamt.
Det är bara 13 år kvar tills ingen människa ska behöva leva i extrem fattigdom. Men det målet kan bara bli verklighet om vi gör kraftfulla satsningar där utmaningarna är som allra störst: bland kvinnliga bönder som lever i fattigdom.
För snart två år sedan beslutade världens ledare att hungern och den extrema fattigdomen ska vara utrotade 2030. Dessa globala hållbarhetsmål är möjliga att nå. Det blir, som Hans Rosling upprepade gång på gång, faktiskt bättre i världen.
Sedan 1990 har över en miljard människor tagit sig ur extrem fattigdom och över 2,6 miljarder har fått bättre tillgång till vatten, visar FN-rapporten ”Human Development Report 2016”, som släpptes helt nyligen.
Men rapporten visar samtidigt att en av nio personer i världen går hungrig och att en av tre är undernärd.
En klar majoritet av dessa människor bor på landsbygden och är helt beroende av jordbruket för sin försörjning.
För kvinnor är problemen särskilt svåra. Diskriminerande lagstiftning, fördomar och intolerans gör att de inte har samma möjligheter som män att ta sig ur fattigdomen.
We Effect har arbetat med stöd till småskaliga jordbrukare i snart 60 år. Studier visar att tillväxt inom jordbruket är mer än fem gånger så effektiv när det gäller att minska fattigdomen som tillväxt inom andra näringar.
Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO skulle minst 100 miljoner människor slippa gå hungriga om kvinnor fick bruka jorden på samma villkor som män.
Det har blivit något bättre, men det behövs mer fokus på de kvinnliga bönderna för att utrota fattigdomen. Det gäller svenskt bistånd, det gäller Sveriges påverkan på EU:s bistånd – och att vi tillsammans sätter tryck på regeringar som ignorerar kvinnornas rättigheter.
I mitt arbete har jag mött många människor som är levande bevis på att biståndsinsatser på landsbygden ger hållbara resultat. För en tid sedan besökte jag kvinnliga bönder i Malawi, världens fattigaste land, som lyckats ta sig ur fattigdomen, trots att torka och slagregn drivit miljoner malawier till svältgränsen.
Jag träffade bland annat fembarnsmamman och bonden Aida Millimbo, 35, i byn Namiasi. Hon var med och startade en spara låne-grupp bland kvinnorna i byn för fyra år sedan och berättade hur livet förändrats sedan dess:
– Vi har inte bara fått mycket bättre ekonomi, som gjort att jag kunnat sätta mina barn i skolan. Vi har också lärt oss att odla på ett mycket mer kostnadseffektivt sätt – bomull, sötpotatis, solrosor, grönsaker och majs. Då var vardagen svår. I dag är den ljus och full av hopp.
Men det finns de i vår omvärld som bryr sig föga om Aida Millimbo och hennes systrar. I USA gör president Donald Trump just nu miljardnedskärningar inom det amerikanska biståndet för att i stället lägga pengar på militären.
Att satsa på bönder i utvecklingsländerna, och då särskilt på kvinnorna, är därför centralt för att nå FN:s globala hållbarhetsmål.
Det måste vara centralt även i Sveriges feministiska utrikes- och biståndspolitik.
Anneli Rogeman