Att på den knastertorra prosa, som doktorsavhandlingar är formulerade på, fånga in och belysa andlighetens betydelse för mycket gamla människor är inte lätt.
Men den uppgiften tycker jag att Catharina Norberg lyckades väl med när hon nyligen försvarade sin avhandling i Forumsalen på Campus i Skellefteå. Hon lyckades i varje fall få mig att börja fundera över varför vi har så svårt att prata om andlighetens betydelse, inte bara för gamla människor.
Andlighet för mig handlar om förmågan att förundras och hänföras, alltså att vara öppen för överraskningar och villig att se på tillvaron på nya sätt. Detta kan ske i mötet med musik, teater, konst, poesi, skönlitteratur och naturen, men också vid djupare gemenskap med andra människor.
Att be och läsa bibeln är också ett sätt att utveckla förmågan att förundras. Jag vill också sätta ordet andlighet på den respekt och nyfikenhet vi visat varandra i bokcirkeln ”Saragubbarna”, där skönlitteratur och poesi hjälpt oss att uttrycka också djupt personliga erfarenheter av livet.
Andligheten i våra liv är något skört och undflyende.
Att bejaka sin andlighet är att vara öppen och nyfiken. Tyvärr har religiösa trospoliser och ateister försökt begränsa andligheten till en fråga om vissa dogmer är sanna eller falska, och därmed gjort många ängsliga för att uttrycka sig.
Oavsett vad vi säger oss tro på behöver vi hitta ord och bilder för att kunna hantera frågor om skuld och skam, om liv och död. Vi behöver också se en mening, ett sammanhang och ett hopp i livet samtidigt som vi försonas med de svårigheter vi drabbats av.
Det Catharina Norberg konstaterar mot slutet av sin avhandling är att andligheten är viktig för gamla människor, för deras livskvalitet och för deras förmåga att hantera livet. Därmed är andlighet också viktig för deras hälsa. Därför bör vårdpersonalen bli mer medveten om dessa behov.
Det sköra och viktiga i livet är ofta svårt att hitta uttryck för, även för oss som inte är mycket gamla. Därför tror jag att tesen i avhandlingen stämmer, den om andlighetens betydelse för både fysik och psykisk hälsa.
Anonyma alkoholister brukar säga att beroende är en andlig sjukdom. Min undran blir därför om inte vårt samhälles stora beroende av konsumtion, av allt från prylar till sex och droger, är ett tecken på andlig fattigdom.
Jag tror att förre ärkebiskopen Anders Wejryd var något på spåret när han konstaterade att människor verkade lyckligare på återvinningsstationen än på köpcentrat.
Om den iakttagelsen är korrekt behöver vi alltså mindre prylar, men mer film, teater, konst, musik och skönlitteratur. Jag tror också att lite fler kyrkobesökkan utveckla vår förmåga att förundras och hänföras.
Hans Marklund, präst