Riksdagen har beslutat om nya regler i arbetslöshetsförsäkringen. Från den första september kommer tyglarna att stramas åt ytterligare på de arbetslösa. Det i form av att man varje månad måste lämna en särskild aktivitetsrapport över sitt arbetssökande.
Att villkoren ytterligare skärps för de arbetslösa är dock inte förvånande. Det är en tydlig strategi som regeringen har. Den har allt sedan den tillträdde 2006 attackerat de arbetslösa i stället för att attackera arbetslösheten. Redan första året i regeringsställning hann man besluta om att höja egenavgiften, försämra beräkningsreglerna, avskaffa ungdomarnas rätt till ersättning efter gymnasieskolan. Man sänkte ersättningsnivån, tog bort möjligheten att begränsa sökområdet och införde försämringar för de med aktivitetsstöd. Vidare beslutade man om kraftiga försämringar för deltidsarbetslösa samt införande av fler karensdagar.
Nu skärps alltså övervakningen av de arbetslösa. Tanken är att arbetslösheten ska minska om kontrollen på de arbetslösa ökar. Ifall de arbetssökande skulle missköta sig – genom att inte redovisa sin rapport på rätt sätt – väntar i förlängningen en avstängning från rätten till a-kasseersättning. De nya reglerna är märkliga på flera sätt. Ett är att det redan i dag finns en kontroll över de arbetslösas jobbsökaraktiviteter. Var och en som anmäler sig till Arbetsförmedlingen ska tillsammans med en handläggare upprätta en individuell handlingsplan. Där ska framgå de kontakter med arbetsgivare och andra aktiviteter som den arbetslöse ska göra. Aktiviteterna skiljer sig åt mellan individerna. Det är sedan Arbetsförmedlingen som sköter uppföljningen och lämnar rapport till a-kassan ifall inte handlingsplanen följs. A-kassan tar sedan beslut om ”bestraffningsåtgärder” ska vidtas.
Regeringen tycker tydligen inte att det är tillräckligt. Man utgår från att det måste finnas fler fuskare och misskötare, och därför ska alla arbetslösa nagelfaras. A-kassorna får nu anställa något hundratal personer för att kunna kontrollera alla som anses missköta sig. Det är också märkligt när allianspartierna har haft som ambition att banta den svenska myndighetsutövningen. Fast å andra sidan så belastar a-kassans nyanställningar inte statens budget eftersom den kostnaden kommer att läggas på de arbetslösa i form av högre egenavgifter.
De nya bestämmelserna från den första september innebär förvisso att delar av dagens sanktioner mot de arbetslösa tas bort. Däremot införs i stället nya och fler förhållningsregler för att kunna få effektivare åtgärder och regler om uteslutning och frånkännande i arbetslöshetsförsäkringen. Till de nya förhållningsreglerna knyts också väl definierade och graderade påföljder ifall man anses missköta sitt arbetssökande. Allt från varningar till helt indragen ersättning. Denna nya klappjakt får två orimliga konsekvenser.
För det första kommer det att bli omöjligt för en arbetssökande att hålla reda på vad som förväntas av denne och vilka rutiner som åläggs denne. Det i sin tur innebär att många arbetssökande kommer att känna stor oro och rädsla över att göra fel och därmed får vidkännas olika graderingar av bestraffning.
För det andra kommer det att bli svårt att tolka och bedöma delar av de nya reglerna. Exempelvis ska en arbetssökande stängas av från rätten till ersättning om denne själv genom sitt uppträdande är vållande till att en anställning inte blir av. Vad betyder det? Om jag gör dåligt ifrån mig på en anställningsintervju och på grund av det inte får anställningen, blir jag då utan ersättning? Dessutom får just denna nya regel stora påföljder. Tredje gången under en ersättningsperiod (ca 14-21 månader) som man anses vållande till att en anställning inte kommit till stånd, straffas man genom avstängning i 45 ersättningsdagar. Det motsvarar 30 600 kronor. Som jämförelse kan nämnas att i svensk domstol hittar vi dem som dömts för både barnmisshandel och narkotikabrott med en straffpåföljd som är lägre än vad den arbetslöse får vidkännas.
Regeringens syn på dem som inte har någon anställning är inte värdigt en välfärdsstat som Sverige. I stället för att angripa de arbetslösa måste man angripa arbetslösheten. Det som krävs är att öka matchningen mellan det behov av kompetens som finns hos arbetsgivarna, och den kompetens som de arbetssökande har. Arbetsmarknadsutbildning är verktyget för att de arbetssökande ska kunna skaffa sig rätt kompetens. Problemet är att regeringen kraftigt har minskat möjligheterna till att kunna förvärva sig den kompetensen. I början av 2007 deltog 17 procent av alla programdeltagare hos Arbetsförmedlingen i en arbetsmarknadsutbildning. I dag är siffran ca 5-6 procent. I stället har man satsat på så kallade jobbsökaraktiviteter som i praktiken har inneburit att alldeles för många har hamnat i FAS 3. Förra året fanns tre gånger så många i FAS 3 som i någon arbetsmarknadsutbildning.
Tyvärr är regeringens arbetsmarknadspolitik en ideologiskt betingad strategi, som bygger på att den som blir utan jobb ska övervakas, kontrolleras och hetsas till att skaffa sig ett nytt jobb. Strategin är både synisk och ineffektiv. Den ökar bara på ångesten hos de arbetslösa och arbetslösheten består.
Tomas Lundmark
ombudsman IF Metall Södra Västerbotten