Surrogatmödraskap, eller värdmödraskap, innebär att en person genomgår en graviditet och föder ett barn åt någon annan/några andra.
Surrogatgraviditeter är oreglerade i Sverige. Det innebär att man inte kan få hjälp med assisterad befruktning på en klinik. Det finns heller inte några juridiska bestämmelser kring detta, något som är mycket problematiskt.
Saken är nämligen den att detta ändå sker inom hemmets väggar, och det kommer att fortsätta. Många gör privata överenskommelser, där en person insemineras i hemmet, föder barnet och sedan avsäger sig föräldraskapet.
Vissa åker utomlands då det aktuella landet har lagar som gör surrogatgraviditeter juridiskt säkra. Detta kan dock leda till stora juridiska problem eftersom svenska myndigheter inte erkänner det föräldraskap som fastställts utomlands.
Surrogatmödraskapsarrangemang skulle innebära att fler ges möjlighet att bli föräldrar. En stor del av dem som berörs är hbtq-personer, vilket delvis gör det till en hbtq-fråga, men absolut inte en renodlad sådan. Det rör egentligen alla som inte har en fungerande livmoder.
Frågan om surrogatmödraskap är otroligt svår, och den är inte heller svart eller vit. Självklart finns det väldigt problematiska arrangemang, där fattiga kvinnor erbjuds stora summor av västerländska par. Därför är omständigheterna kring surrogatmödraskap otroligt betydelsefulla.
RFSL arbetar för att altruistiskt surrogatmödraskap ska tillåtas, alltså att det sker av fri vilja och utan att pengar blandas in. Det finns förslag på regleringar om detta skulle tillåtas i Sverige. Dessa regleringar är en självklarhet för att undvika att någon kommer till skada.
Kritikerna menar att surrogatmödraskap aldrig kan vara ett fritt val. Jag tycker dock inte att man kan jämföra ett kommersiellt arrangemang i ett fattigt land, där kvinnan står i beroendeposition, med ett altruistiskt och välreglerat arrangemang här i Sverige.
När RFSL 2008 tog ställning för att arbeta för att surrogatmödraskap ska regleras i Sverige betonades samtidigt ett antal regleringar, bland annat att det var av yttersta vikt att en reglering säkrade aborträtten.
”Barn inte är någon rättighet. Men det är en av livets största frågor för väldigt många människor.”
Frågan berör också vad man får göra med den egna kroppen.
Kritikerna hävdar att ett surrogatmödraskap alltid innebär en exploatering av kvinnokroppen – oavsett omständigheterna. Jag tycker att det blir problematiskt när man hävdar att ett beslut om att bära ett barn åt någon annan bara beror på att kvinnan inte förstår sitt eget bästa utan styrs av yttre påtryckningar.
Enligt mitt sätt att se det är det att omyndigförklara dessa kvinnor. Vi måste värna om rätten till att själv få bestämma över sin kropp, och vi måste ha tilltro till att människan, i det här fallet kvinnan, har kapacitet att fatta egna beslut.
Jag vet hur det känns att längta efter ett barn. Jag vet att en barnlängtan kan vara så stark att man med lätthet kan tänka sig att gå genom eld och vatten, belåna sitt hus eller resa till andra sidan jorden bara för chansen att bli förälder.
Lagar och regler sätter käppar i hjulen, men vill man ha barn hittar man alltid andra sätt. Bättre då att samhället möjliggör olika vägar till föräldraskap som är så juridiskt och medicinskt säkra som möjligt för alla inblandade parter.
En fras som ofta används i debatten är att barn inte är någon rättighet. Jag håller med om det. Men det är en av livets största frågor för väldigt många människor.
Och jag tycker, av hela mitt hjärta, att de som längtar förtjänar att få en chans till ynnesten att bli förälder.
Linnéa Wikman, ordförande RFSL Skellefteå