Efter ett 40-årigt yrkesliv som sjuksköterska smärtar det mig att se vad som händer i äldreomsorgen och i äldresjukvården. Jag oroar mig för att äldreomsorgen är på väg in i nästan samma situation som den befann sig i på 1960- och 1970-talet.
Jag började arbeta med äldre i sjukvården på 1960-talet. Då fanns det många patienter på avdelningarna och i salarna kunde det ligga 8–12 personer vilket innebar att det inte fanns någon integritet för den äldre. Dementa blandades med övriga äldre sjuka.
På den tiden arbetade vi varannan helg med delade turer. Nu är vi tillbaka i samma situation, personalen i äldreomsorgen jobbar varannan helg med delade turer, då är man så få i personalen att man har nått smärtgränsen för längesedan. Då finns inte tid över till guldkant för den äldre, då är det bara den mest basala omvårdnaden som hinns med.
Jag är mycket väl medveten om att det inte alltid är antalet vårdpersonal som avgör vårdkvaliteten men det finns givetvis en gräns. Umeå kommun har hög andel sjukskrivna i den kommunala omsorgen och risken är att det blir ännu fler med den utveckling som vi ser i dag.
Ädelreformen genomfördes 1992 och då överfördes äldrevården från landsting till kommun för att kommunerna skulle få ett helhetsansvar för äldrevården. Ädelreformen innebar på många sätt en positiv utveckling. Demensboenden i hemlik miljö skapades och det satsades på utbildning av personal i demensvård. Äldre vid särskilda boenden fick så småningom tillgång till eget rum. Personaltätheten ökade och tjänstgöring varannan helg upphörde vilket innebar mer tid för guldkant för den äldre.
Kvalitén i omsorgen uppstår mellan vårdare och den som vårdas. Därför är det helt avgörande med ett gott ledarskap och att kommunen kan rekrytera kompetent personal med undersköterske- och sjuksköterskeutbildning som brinner för uppdraget. Med det som händer i dag kommer det givetvis att bli svårare att rekrytera personal till denna viktiga verksamhet och dessutom finns risken att engagerad, duktig personal söker sig andra karriärvägar eftersom man upplever att man inte ges möjlighet att utföra ett gott arbete.
Till min stora förskräckelse så ser jag nu, inte bara i Umeå kommun, utan runt om i Sverige, att man frångår rena demensboendeenheter. Kommunerna har börjat kalla allt för äldreboende och blandar dementa med andra äldre i behov av vård. Dessutom blir det fler och fler äldre på varje enhet och husen som byggs rymmer fler och fler avdelningar. Hoppas att vi inte kommer tillbaka till de jättelika institutioner och flerbäddsrum där individen bara blir en i mängden.
Till detta kommer den nedrustning som har skett av den geriatriska vården inom landstinget i Västerbotten. Vårdplatsantalet är strängt taget halverat vilket innebär att möjligheten till geriatrisk vård och att få rehabilitering blir begränsad. Enligt mitt sätt att se det så är den geriatriska kompetensen helt avgörande för god vård till multisjuka äldre.
Anhöriga tar i dag ansvar för en stor del av äldrevården genom att äldre sjuka ska bo hemma till varje pris – man ska vara väldigt sjuk för att få ett särskilt boende. Anhöriga och den äldre ska kunna känna sig trygga i att vården finns när behovet uppstår. Det är även viktigt att uppmärksamma alla äldre som bor hemma ensamma och är utan anhöriga.
För mig är det en självklarhet att de sista åren av livet ska vara lika trygga och värdiga som de i början.
Marianne Normark(FP) gruppledare Västerbottens läns landsting