År efter år fortsätter män att tjäna mer än kvinnor, några hundralappar här, några tusenlappar där. På ett helt liv har en genomsnittlig man tjänat 3,6 miljoner kronor mer än en genomsnittlig kvinna. Även om vi räknar bort för sådant som yrke, position och längd på arbetsveckan, så återstår ett par procents oförklarad löneskillnad.
I den senaste mätningen från Medlingsinstitutet låg skillnaden på 5,9 procent. Även om skillnaden minskar så går det långsamt. Störst förändring har på senaste tiden skett inom staten. Där uppskattas skillnaden numera ligga på 4,7 procent. Minst var förändringen inom privat sektor.
Att betala olika lön till män och kvinnor, utan att kunna förklara skillnaderna, är inte bara orättvist, det handlar om diskriminering. Ett viktigt verktyg för att uppmärksamma arbetsgivare på detta är regelbundna lönekartläggningar. Genom att mäta och synliggöra ojämställda löner tvingas man konfronteras med de mekanismer som skapar dem.
Redan i dag finns en skyldighet för arbetsgivare med fler än 25 anställda att, minst vart tredje år, göra lönekartläggningar och upprätta planer för jämställda löner. Enligt diskrimineringslagen är alla arbetsgivare skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att främja lika rättigheter och möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Undersökningar visar dock att reglerna om aktiva åtgärder efterlevs dåligt.
För att diskrimineringslagen verkligen ska få genomslag krävs därför att tillsynen av lagen fungerar bättre. Diskrimineringslagen har skärpts och gett individer bättre möjligheter till upprättelse, men utan kontroll blir den ett slag i luften.
Regeringen satsar därför nio miljoner kronor för att Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska öka sina insatser kring lönekartläggningar. Diskrimineringsombudsmannen ska också titta närmare på universitetens och högskolornas arbete med aktiva åtgärder.
Genom aktiva insatser kan vi fortsätta minska lönegapet – också inom privat sektor.
Christer Nylander(FP)
riksdagsledamot arbetsmarknadsutskottet