2016 närmar sig slutet och i politiken går mandatperioden mot halvtid.
Om jag ska summera de två senaste årens debatt inom hälso- och sjukvårdsområdet finns det några återkommande ämnen: dålig tillgänglighet och långa vårdköer, landstingets kroniskt dåliga ekonomi, medarbetarnas allt tuffare arbetsmiljö och arbetsvillkor och den ständigt växande klyftan mellan behov och tillgängliga resurser.
I valrörelsen 2014 fick vi veta att med en ny regering skulle det mesta lösa sig. Statsbidragen till hälso- sjukvården skulle öka och landstingen skulle få resurser för att bland annat att minska vårdköerna. Nu vet vi resultatet. Inget av löftena infriades, landstingens ekonomi är svagare än någonsin och köerna bara ökar.
För knappt ett år sedan presenterade Göran Stiernstedt utredningen ”Effektiv vård” med ett antal offensiva förslag där en av de styrande principerna innebär att vården ska ges nära befolkningen, med andra ord en rejäl satsning på primärvården.
I Västerbotten har andelen av den totala budget som satsats på primärvården varit bland de lägsta i landet. Vid budgetdiskussionen i juni var i stort sett alla partier överens om att en satsning på primärvården var nödvändig – om än med varierade nivåer.
Nu hoppas jag verkligen att talet om satsningen på primärvården inte stannar vid ”glada tillrop”.
Det är fortfarande en bra bit kvar till en likvärdig hälso- och sjukvård inom länets primärvård. Långt ifrån alla hälsocentraler kan utifrån sitt uppdrag leva upp till kontinuerlig kompetens och bemanning.
Det finns en tumregel som säger att varje satsad krona i primärvården ger två kronor tillbaka i sjukhusvården. De stora systemfrågorna äger regering och riksdag, men landstingen har i kraft av att äga minst 80 procent av resurserna i svensk hälso- och sjukvård det allra största ansvaret gentemot medborgarna.
I den numera avbrutna processen om en ny regionindelning fanns förhoppningar om att reformen skulle innebära ett ökat samarbete och säkra en hög kvalitet inom specialistvården i den norra sjukvårdsregionen.
Liksom många andra tror jag inte att en regionalisering hade löst hälso- och sjukvårdens utmaningar. Men jag tycker att en diskussion kring innehåll, gränser och om hur närdemokratin skulle ha kunnat säkras kunde ha varit värt en fortsatt process.
Centerpartiet hade nationellt ett generellt krav på en omfattande decentralisering av makt från nationell till regional nivå, ett krav som regeringen inte var beredd att tillmötesgå.
Den styrande majoriteten i landstinget med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visat på allt annat än ett kraftfullt och tydligt ledarskap.
Landet och landstinget behöver ett nytt ledarskap som både har förmågan och viljan att ta sig an allt som behöver göras.
Ewa-May Karlsson
gruppledare för Centerpartiet i Västerbottens läns landsting
Den styrande majoriteten i landstinget har visat på allt annat än ett kraftfullt och tydligt ledarskap.