Många av dagens ungdomar tycker att vi som är födda mellan 1945 och 1965 har svikit vårt ansvar när det gäller miljö och klimat.
De tycker att vi har och har haft viktiga maktpositioner, kunskaper om det allvarliga läget, men gjort alldeles för lite.
Vi som tillhör den generation som föddes efter andra världskriget har på många sätt levt i en lycklig tid. Vi fick utbildningar som ytterst få i tidigare generationer fick. Under vår uppväxt rådde framtidsoptimism. Många av oss fick det ekonomiskt bättre än våra föräldrar.
Dagens unga har visserligen minst lika goda utbildningsmöjligheter som vi hade. Men möjligheten till fasta och välbetalda arbeten är inte lika självklar.
Till detta kommer vetskapen om hotet mot vår miljö och vårt klimat.
När jag lyssnar till flera av dagens experter, och numera också till många av näringslivets företrädare, så tycker jag att det finns anledning till optimism. Problemet är att det också behövs en del radikala politiska beslut. Det räcker inte med ”flygskam” och ”konsumtionsskam” som lägger ansvaret på den enskilda individen.
Oavsett om vi anser oss stå till höger eller till vänster i politiken måste vi ge tydliga signaler till våra politiker.
I dag kan politiker komma med lagförslag som varit otänkbara för 10–15 år sedan när det gäller straffskärpningar. Skälet är att många väljare upplever att någonting måste göras åt skjutandet och sprängandet.
Det är svårare för politikerna att komma med skarpa förslag på klimatområdet. Ändå är det enligt en Novusundersökning fler än två av tre som tycker att politikerna gör för lite.
Att det går så långsamt beror på att det gått för mycket partipolitik i klimatfrågan. Är man höger så ska man inta en viss skepsis i klimatfrågan. Ju mer vänster man är, desto mer alarmistisk är man. Extra tydligt blir det i USA. Men det finns liknande tendenser även i vårt land.
Vi som växte upp när det rådde framtidsoptimism behöver ta den pessimism som dagens unga uttrycker på allvar.
Unga kvinnor ska inte behöva tänka på sterilisering som ett sätt att hantera sin oro för framtiden.
Oavsett om vi anser oss stå till höger eller till vänster i politiken måste vi ge tydliga signaler till våra politiker. De måste kompromissa fram politiska förslag som kan återge dagens unga deras framtidstro. Detta är en alltför allvarlig fråga för att partierna ska kunna ägna sig åt att vinna kortsiktiga partipolitiska poänger.
Inte minst vi kristna har ett stort ansvar. För även om vi ibland anklagas för att predika om ”smör ovanför när vi dör” så handlar det kristna hoppet alltid först och främst om en kamp mot förtryck och orättvisor – och om att återge människor hopp och mod i denna värld.
Hans Marklund, präst