Konsumtionen måste halveras om klimatmålet ska nås.
Naturvårdsverkets färska siffror visar att kraftfulla åtgärder behövs från både politiker och enskilda.
Den offentliga konsumtionen svarar för nästan 40 procent av landets koldioxidutsläpp. Transporter och livsmedel för cirka 20 procent vardera. Den mest överraskande siffran var att cirka 60 procent av våra utsläpp inte sker i Sverige utan utomlands, eftersom så mycket av det vi konsumerar produceras i andra länder.
Ska vi klara klimatmålen enligt FN:s klimatpanel behöver vi halvera utsläppen fram till 2030.
Ännu tuffare blir det att 2050 komma ner till en tiondel av dagens utsläpp.
Det krävs inte mycket eftertanke för att inse vilken oerhörd utmaning detta är för både det politiska systemet och den privata konsumtionen.
Jag är pessimistisk när det gäller våra politikers förmåga att fatta de beslut som krävs.
Att föreslå förändringar av både offentlig och privat konsumtion är ingen valvinnare. Då är det populärare att föreslå skattesänkningar som gör att vi kan konsumera ännu mera. Även om många politiker inser lägets allvar är det ändå allvarligare att inte bli omvald.
Jag är pessimistisk när det gäller våra politikers förmåga att fatta de beslut som krävs.
På det privata planet är signalerna motstridiga.
Samtidigt som årets julklapp, något återvunnet lanseras, dränks vi i annonser om Black Friday.
I kyrkan talar vi om behovet av omvändelse, alltså att radikalt byta riktning i livet.
Jag tror att vi även behöver en radikal omvändelse när det gäller våra konsumtionsvanor om vi ska ha en planet att överlämna till våra barnbarn.
Ska jag sluta flyga, eller ska jag bara unna mig en utlandsresa per år i stället för de två eller tre som jag tänkt mig som pensionär?
Som köttälskare blir det en utmaning att minska min köttkonsumtion.
Hur mycket nya kläder behöver jag egentligen?
De självrannsakande frågorna hopar sig. Det blir lätt att man ursäktar sig med att det är ett mycket större problem med klimatförnekande presidenter i USA och i Brasilien. Om jag bokar en utlandsresa till, eller köper ytterligare en fläskfilé, spelar det ändå ingen roll.
Årets julklapp är ett hoppfullt tidens tecken. Men vi behöver fler hoppfulla tecken om vi ska orka med de förändringar som kommer att krävas av oss.
Om vi bara ”grottar” ner oss i problemen kommer vi inte att ha mod och ork att vidta nödvändiga förändringar.
Jag har lika lite som någon annan några färdiga svar. Men det jag hoppas på är att vi snart får en regering som vågar fatta de radikala beslut som kommer att krävas om vi som privatpersoner ska våga tro att en förändring är möjlig. Utan ett trovärdigt framtidshopp är vi hopplöst förlorade.
Hans Marklund, präst