Sverige är ett litet kallt land i norra Europa.
En stor del av dess yta ligger inom det boreala barrskogsbältet, taigan som sträcker sig runt jorden på nordliga breddgrader.
De svenska ekosystemen är unga och naturligt artfattiga till följd av nedisning och det nordliga läget.
Sverige har en förhållandevis lång tradition av att bruka sina skogar rationellt och storskaligt. När industrialiseringen kom igång under 1800-talet blev det skogen som lyfte landet ur fattigdomen. De skogar som blev minst påverkade var de som låg längs fjällkedjan och långt norrut, längst bort från industrin.
Eftersom färre arter trivs i ett kärvt klimat är dessa skogar inte särskilt artrika. Den förhållandevis låga påverkansgraden gör ändå att en del av Sveriges rödlistade arter kan återfinnas där i rätt stor omfattning. För denna lilla artstock har mycket stora arealer undantagits från brukande.
Schablonmässig lagstiftning, och ett fortsatt stort inflytande från naturvårdsintressen, driver på utvecklingen mot att krympa brukandet i nordvästra Sverige, och då särskilt i den fjällnära skogen.
I ett globalt perspektiv är frågan om bevarande av biologisk mångfald oerhört viktig. Den räknas till en av de stora ödesfrågorna för mänskligheten. Utplånandet av livsmiljöer för hotade arter genom avskogning är en av farorna. En annan är de mänskligt drivna klimatförändringarna som i snabb takt förändrar livsmiljöerna för arter med små populationer och utbredningsområden.
Drömmarna om en avsevärt kortare lista på rödlistade arter bör förpassas till historien.
Ser man till proportionerna mellan svensk och global mångfald kan man konstatera att Sverige endast hyser promillen av arterna i världen. Utifrån detta faktum är det rimligt att det är det globala artbevarandet som bör sättas i första rummet. Vårt land är egentligen bara en liten över tid föränderlig polygon på en världskarta.
Att förvalta en begränsad mängd arter, som råkar befinna sig inom detta område, är förvisso vårt ansvar. Men vilken vikt ska det svenska artbevarandet egentligen tillmätas i ett vidare perspektiv?
Överordnad är väl ändå klimatfrågan som på många sätt är central för allas vår framtid och för den globala mångfalden?
Vore det inte bättre om varje land ägnade sig åt verksamhet som sammantaget leder till den bästa utvecklingen för klimat och mångfald? Där varje nation helt enkelt gör det man är bäst på.
I artrika länder räddas mångfalden av internationellt ekonomiskt stöd, i mer artfattiga läggs tyngdpunkten på bioproduktion. Sverige är bra på att odla skog, och ta tillvara råvaran på ett effektivt sätt i sina industrier. Dessutom bedrivs verksamheten i skogsmiljöer som tillhör de mest tåliga i världen sett ur ett mångfaldsperspektiv.
Sverige ska inte avstå från att göra naturvårdsinsatser. Både reservatsbildningar, frivilliga avsättningar och bra generell hänsyn bygger tillsammans ett rimligt naturskydd.
Med bättre samordning mellan länder, med liknande artuppsättning, skulle ansvaret också kunna fördelas på ett bättre sätt än i dag.
Arter som är sällsynta i ett land kanske inte ens ska klassas som hotade om de är talrika i ett annat.
Drömmarna om en avsevärt kortare lista på rödlistade arter bör förpassas till historien. Det är fel fokus och en utopisk tanke som gör mer skada än nytta.
Sveriges bästa bidrag till att skapa en uthållig framtid, på ett allt mer trångbott jordklot, är att fortsätta bruka den förnybara naturresurs som skogen är och förädla råvaror från den.
Så kan vi på bästa sätt bidra till att snabbare fasa ut olja och kol, och förhoppningsvis också motverka att andra, betydligt artrikare skogar försvinner.
Anders Pettersson, Sorsele, förbundssekreterare och näringspolitisk talesperson Västerbottens allmänningsförbund