Replik på Micaela Löwenhööks, ordförande för Moderaterna i Skellefteå, krönika ”Kalhygget kan rädda vår värld”, publicerad i Norran och på norran.se tisdagen den 14 januari 2020.
Det blir mycket tydligt i Micaela Löwenhööks krönika i Norran (14/1 2020) att biologisk mångfald och klimat inte engagerar henne. Jag väljer därför att svara med en annan vinkel, som jag tror kan intressera henne mer. Pengar.
I Sverige ger massafabrikerna höga vinster. Sågverken har lägre marginaler. Därför ligger skogsindustrins fokus på fiber, alltså massa och massaved.
Resultatet syns i gallringsstatistiken. Enligt riksskogstaxeringens femårsmedelvärden så är uttagen vid förstagallring 2015 i Norrland 56 procent större än 1986. I Götaland är de 114 procent större 2014 än 1986. Gallringsuttaget per hektar är alltså upp till 50 procent större i dag än vad det borde vara för optimal virkesproduktion.
Redan 1998 varnade Skogsstyrelsen. I meddelanderapport 1/98 står det klart och tydligt att närmare hälften av gallringarna har för stora uttag. Anledningen anser Skogsstyrelsen vara bland annat att större uttag höjer nettot i gallringen.
Observera att detta skrevs redan 1998 då vi hade ganska låga uttag i gallringarna. De har ökar ännu mer sedan dess, trots varningarna.
Den lilla skogsägaren tappar på detta stora intäkter eftersom det ger lägre volymer i slutavverkningen, som är det enda som är lönsamt för dem. Skogsägarens slutavverkningsskog skulle kunna innehålla 40 procent mer virkesvolym om den inte hade gallrats så hårt.
Gallringarna, som enligt rådgivningen bör göras ett par gånger medan träden växer, kostar skogsägaren lika mycket som intäkten från dem. Om man inte gallrar även grövre stammar som borde stå kvar. Men gallringarna ger billig råvara till massaindustrin.
Först efter 100 års växt får skogsägaren pengarna för timret. Hen kalavverkar och sedan ska hen plantera. Den investeringen är inte lönsam och bokförs därför inte som investering. Den bokförs i stället som en kostnad för slutavverkningen. På det sättet får skogsägaren illusionen att planteringen är lönsam.
Som lök på laxen undrar EU varför inte vi i Sverige har ett större upptag av koldioxid. 80 procent av den totala avverkningen går till kortlivad pappersmassa, energi med mera. Det koldioxidupptag som skogen skulle kunna ge äts upp av att mycket går till papper. Detta leder snabbt till nya utsläpp av koldioxid.
Skogsägaren och klimatet får Svarte Petter.
Vilka rådgivare har den lilla skogsägaren?
Oftast virkesköparna som är massaindustrins förlängda arm. Då är det inte lätt att vara skogsägare. Skogsägarföreningarnas inspektorer är inte mycket bättre.
Citat från Micaela Löwenhööks krönika: ”Faktum är att vårt sätt att avverka, plantera, förädla och prioritera skog borde vara en global standard. För den är något som skulle kunna vara en del av att lösa den stora klimatutmaningen.”
Faktum är att denna form av skogsbruk, med kalhygge och plantering, pågår för fullt i till exempel Indonesiens regnskogar. Man hugger ner blandskogen och planterar ny ”skog”, monokulturer av oljepalmer.
De indonesiska monokulturerna kallar vi plantager, medan vi kallar de svenska monokulturerna skog. Här har kanske de indonesiska plantageägarna något att lära av oss, nämligen ”greenwashing” (= verklighetsförvanskning).
Citat från Micaela Löwenhööks krönika: ”Hänsyn till biologisk mångfald, människa och kulturvärden, allt finns med i vårt skogsbruk.”
Jo visst, denna biologiska mångfald kan man i dag se i ett 40–50-årigt granplantage. Marken är i princip utan växtlighet.
Ett kalhygge som är markberett, enligt konstens alla regler, är sönderharvat och mer svårforcerat än den värsta blockterräng. Följer man skogsmaskinernas vägar så ser man ofta hur de kört sönder bäckar, myrar, stigar och eventuella fornlämningar som fångstgropar och dalbottnar (= tjärdalar).
Men man bör vara försiktig med att kasta skulden på skogsmaskinförarna. De trängs hårt av virkesköparna och har oftast inte resurser att styra sitt eget arbete.
I dagens svenska skogsbruk är kraven på kalavverkning och plantering allenarådande. De praktiska kunskaper kring hyggesfritt skogsbruk som fanns förr har försvunnit med mormorsgenerationen. Då var skogen oharvad, enstaka träd skördades och gav en måttlig inkomst över lång tid.
Dagens kalhyggen ger inte vinst förrän efter 100 år och är dåliga för den lilla skogsägaren. De är också en viktig orsak till förlusten av arter, liv och miljö i skogen.
Hans Brettschneider, gruppledare för Miljöpartiet i Skellefteå
Källor: Riksskogstaxeringen och Skogsstyrelsen.
Kalhygget kan rädda vår värld