Det statliga skogsbolaget Sveaskog ansökte i februari om skyddsjakt på 50 älgar i Lycksele. De ville använda helikopter och skoter i jakten.
Länsstyrelsen i Västerbotten sa nej. Inte så sent på vårvintern.
Avskjutningen skulle heller inte ge några effekter på de betesskador som skyddsjaktsansökan gällde. Det gjorde ansökan meningslös.
Sveaskog överklagade till Naturvårdsverket som beviljade avlivning av 16 älgar. Frågan om användning av motorfordon i skyddsjakten skickades åter till länsstyrelsen.
All jakt från motorfordon är förbjudet i vanlig jakt (31 § jaktlagen, 22 § jaktförordningen). Länsstyrelsen kan dock i enstaka fall ge vissa undantag från användningen av motorfordon.
Men länsstyrelsen avslog nu tydligt användningen av helikopter, skoter och drönare i denna Sveaskogs skyddsjakt på älg i april.
Hela historien med Sveaskogs skyddsjaktsansökningar i Norr- och Västerbotten har upprört både jägare och allmänhet. Det är de etiska perspektiven som i första hand upprör.
Älgarna är redan försvagade av en snörik vinter med sämre foder. Älgkorna bär på långt gångna foster. De är på väg tillbaka till sina kalvningsland.
Att i det läget skjuta ett antal djur, och i samband med det också stressa de kvarvarande djuren, ser många allvarligt på.
Det är direkt häpnadsväckande att Sveaskog kräver att älgarna ska avlivas i en skyddsjakt som inbegriper motorfordon som skoter och helikopter. Sveaskog anger ”djurskyddsskäl” som orsak till att vilja använda helikopter och skoter. Länsstyrelserna i både Norr- och Västerbotten sågar dessa argument.
Det finns aspekter i ärendet som är av stor betydelse för älgförvaltningen i Västerbotten, och för den delen i hela norra Sverige. Älgarna här är utspridda över stora ytor under vår, sommar och höst. Under vintersäsongen samlas de dock på mindre ytor.
Vinterkoncentrationsområden är väl kända sedan tusentals år tillbaka. Älgvandringarna kan till och med lokaliseras med hjälp av de gamla fångstgropsystemen.
Att bedriva skogsbruk, som om älgar inte finns i området, är att stoppa huvudet i sanden.
Älgvandringar från sommarområden till koncentrerade vinterområden är alltså inget nytt fenomen.
Att bedriva kommersiellt skogsbruk i dessa områden kommer alltid att innebära en risk för att få betesskador. Att bedriva skogsbruk, som om älgar inte finns i området, är att stoppa huvudet i sanden. Älgvandringar och vinterkoncentrationsområden är väl kända inom älgförvaltningen. Den kunskapen borde ha spillt över på adaptiv skogsförvaltning.
I det aktuella området i Lycksele har älgstammen sänkts de senaste sju åren genom ordinarie jakt inom älgförvaltningsområdet.
Älgförvaltningsområde är den nivå som vi förvaltar älgen på enligt svensk älgförvaltning. Det finns långsiktiga planer och mål. Det är oroväckande att Naturvårdsverket gick emot länsstyrelsens beslut och ser på betesskador i ett enskilt bestånd med känd vinteransamling av älg.
Jägareförbundet Västerbotten framhåller att älgvandringar på vintern varit kända sedan tusentals år. Analyser av fångstgropssystem, jämfört med nutida älgars vandringar, visar att älgarna fortfarande har liknande vandringsvägar.
- Stora samlingar av älg på vintern är sedan länge känt
Älgen hanterar en lång och hård vinter i norr genom att vandra. Denna allmänna kunskap borde också påverka skogsbrukets metoder. Skadebilden i dessa områden kan därför inte anses som onormal eller överraskande.
- Avskjutning av älg under vårvintern är djupt oetiskt
Att avliva älgar i mars är djupt oetiskt enligt de flesta, såväl jägare som allmänheten.
- Naturvårdsverket avfärdar den lokala myndighetens, länsstyrelsens kompetens
Denna attityd hos en nationell myndighet minskar möjligheten till en adaptiv lokal och regional förvaltning på vilket det nya älgförvaltningssystemet skulle grundas. Naturvårdsverkets agerande skadar både jägarnas och allmänhetens förtroende för myndigheten.
- Jägarna har i många år samarbetat med markägarna, både små och större
Jägarna har enligt uppsatta mål arbetat för att sänka älgstammen med bibehållen kvalitet.
Att då köra över jägare och länsstyrelse skapar konflikter som leder till sämre samarbete och sämre potential att nå fastställda planer.
K G Abramsson, ordförande Jägareförbundet Västerbotten