4,2 miljarder kronor. Det har Wallenbergstiftelserna avsatt till svensk forskning inom artificiell intelligens (AI) mellan 2019 och 2028. Ihop med partneruniversitet och industriföretag stiger summan till 5,5 miljarder.
Programmet kallas för WASP, den enskilt största privatfinansierade forskningssatsningen i svensk historia. Tanken är att 80 till 100 forskningsgrupper ska etableras fram till 2030.
För åren 2018 och 2019 satsade regeringen totalt 40 miljoner kronor för högskoleutbildning inom AI. I våras lovade man ytterligare 50 miljoner per år fram till 2027 i ett liknande EU-projekt. Mer behöver inte sägas om politikens roll gentemot AI.
Den är förvisso införstådd med vad digitalisering, och det som Kina kallar för intelligensifiering, innebär. Men den är på inget sätt drivande. Sveriges AI-politik säger bara att det behövs strategier, och i de strategierna beskrivs vikten av att ha just strategier. Varför denna renons?
Antingen har väljarna inget intresse för AI:s roll i samhället och deras egna liv, varför inga politiska svar eller lösningar behövs. Eller så har väljarna inte något parlamentariskt alternativ för att uttrycka funderingar, oro och behov genom, så frågorna och konflikterna har aldrig formulerats rent politiskt.
Oavsett är det politiska trycket inom AI för lågt med tanke på hur stor inverkan teknologin har på människors vardag.
Svenska riksdagspartier är pinsamt bleka. De säger lite om hur AI ska förstås och hanteras etiskt, ekonomiskt, socialt eller för den delen juridiskt. Liberalerna kommer närmast med en pliktskyldig formulering om regelverk för AI, men den återfinns i underkategorin digitalisering som i sin tur lagts under EU-politik. Det är synd.
AI ger en stadig ström av nyttiga diskussioner om integritet, icke-individuell maktutövning och ekonomi. Det är synd att Miljöpartiet och inte L är först ut med en AI-talesperson. Historiskt sett är liberaler att föredra framför teknikskeptiska politiker.
Socialdemokraterna vill använda AI för att motverka desinformation. Centerpartiet vill, något förvånande, se “fler offentliga satsningar för utveckling av AI” och “en starkare välfärd” i spåren av detta. Moderaterna föreslår ett statligt AI-institut och “regulatoriska växthus” där innovationer kan odlas fram och testas.
Vänsterpartiet har inte sagt flaska i frågan, men vill vrida den till att handla om löntagares rättigheter och villkor när AI förändrar konceptet arbete. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har inte ens begreppet AI i sina princip- eller valprogram.
Det borde vara lika viktigt för partier att ha en AI-talesperson som att ha en inom klimat och miljö, givet skalan som AI påverkar Sverige och världen.
Särskilt eftersom valet 2022 är det första för nya väljare, de som författaren Marc Prensky år 2001 kallade för den digitala ursprungsbefolkningen, som aldrig sett en värld utan datamonopolister som Google, Facebook och Amazon där storskalig AI styr hela affärsverksamheten.
I takt med att kunskapen om AI ökar kommer också kraven, och därmed den potentiella besvikelsen, på partier att öka. Det finns utrymme för ett nytt samlingsparti för folk i en digitaliserad, intelligensifierad AI-baserad ekonomi.
Vem tar chansen?