I morgon invigs Camilla Akrakas konstverk ”Listen” på Rådhustorget i Umeå.
I morgon invigs Camilla Akrakas konstverk ”Listen” på Rådhustorget i Umeå. En 130 centimeter hög rödlackerad puma med öppet gap; på en tre meter hög ställning i rostfritt stål. En manifestation av metoo-rörelsen, som för två år sedan bröt tystnaden kring sexuella övergrepp och trakasserier.
Jag har ännu inte sett skulpturen på riktigt, men av bilderna att döma är verket både vackert och kraftfullt. Det finns en rörelse som driver framåt. Man kan nästan höra vrålet, som genom det vidöppna gapet signalerar att gränsen är nådd. Trots sin relativa litenhet ser skulpturen ut att ändå fylla upp det stora torget.
Vi behöver offentlig konst. Genom den kan vi som samhälle betrakta oss själva. En spegel genom vilken vi blir medvetna om våra egna förtjänster, likväl som våra tillkortakommanden.
Ett monument av det här slaget skänker en känsla av trygghet och beständighet. Värden som vi med dagens snabba föränderlighet sällan tillåter oss att vila i.
Jag hade gärna sett att puman satts upp i Skellefteå istället. Nu blev det Umeå, och det är helt okej. Att en kommun så tydligt tar ställning mot sexuella trakasserier är bra och skänker hopp.
Detta i en tid då kulturen ständigt sätts på undantag. Det här verket kostar en halv miljon kronor. Väl investerade pengar om ni frågar mig.
Därför är det tråkigt när Moa Krestesen, konstintendent vid Umeå kommun, måste stå i TV och försvara det faktum att konst naturligtvis kostar pengar.
I debatten framställs ofta kulturen som något som görs på bekostnad av viktigare saker.
Ständigt detta försvarande och ständigt denna sammanblandning av äpplen och päron.
Kommunernas kulturnämnder har egna budgetar som ska användas för kultur. Inte för vård, skola och omsorg. Till detta finns andra medel avsatta.
I Skellefteå uppgår nettokostnaden för kultur till strax över två procent av den totala driftskostnaden.
Hur kan denna förhållandevis lilla kostnad ständigt ge upphov till diskussion?
Jo, det beror på att i debatten framställs ofta kulturen som något som görs på bekostnad av viktigare saker. Ett särintresse som helst inte alls ska bekostas av det offentliga.
En tråkig inställning. Bibliotek, konst, teater, musik är allt sådant som gör oss till människor. Det ger också en plats attraktivitet och identitet.
Därför är det bra att Skellefteå sedan 1962 tillämpar den så kallade enprocentregeln, som innebär att en procent av byggkostnaderna för ny- och ombyggnationer ska användas till konstnärlig gestaltning.
Så, eftersom Umeå har tagit puman, vilket djur tycker du borde pryda platsen framför vårt vackra kulturhus som just nu tar form i staden?
Som medarbetare på Norran får jag väl dra till med en älg.