1921 ändrades namnet på järnvägsstationen, från Skellefteå till Skellefteå Stad. Detta hette stationen fram till 1984 då namnet återigen blev Skellefteå. Fotot taget på 1930-talet.
Året var 1912 och järnvägen kom till Skellefteå. Två år tidigare hade sträckan mellan Bastuträsk och Klutmark öppnats.
Järnvägen fortsatte att koppla samman Sverige och Skellefteå stad befann sig mitt i den moderna utvecklingen. Nu kunde man ta tåget till Skellefteå och två år senare gick det till och med att åka ända till Skelleftehamn.
Under samma tid byggdes Skellefteå stationshus. En träbyggnad efter ritning från SJ:s arkitektkontor och underskrivna av chefsarkitekten Folke Zettervall.
När jag ber Rune Wästerby, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum, berätta mer om huset blir det tydligt att den oansenliga byggnaden till en början inte togs väl emot av vissa skelleftebor.
I Skelleftebladet fanns insändare som tyckte att huset ”liknade vilket obetydligt stationshus som helst i våra avlägsna landsbygder” och att ”Det kan väl inte vara möjligt att Järnvägsstyrelsen ännu betraktar Skellefteå stad som en vanlig bondby?
Den nya stationen byggs, 1910.
Första personaluppsättningen
Flygfoto över Skellefteå stad stationsområde och del av stad, 1937.
1921 ändrades namnet på järnvägsstationen, från Skellefteå till Skellefteå Stad. Detta hette stationen fram till 1984 då namnet återigen blev Skellefteå. Fotot taget på 1930-talet.
Stationshuset 1957
Skellefteå stads station från gatusidan, 1940-tal.
Stationshuset, 1928
Stationshuset i vinterskrud, 1946
Skellefteå stads station, cirka 1930
Sedan dess har flera ombyggnationer gjorts. 1915 byggdes bottenvåningens bostadslägenheter om till expeditionslokaler. 1922 skedde ytterligare ombyggnationer och fasaderna reveterades. Det vill säga att träväggarna kläddes med puts.
Sedan dess har stationsbyggnaden i stort sett haft samma utseende, även om vissa ombyggnationer även skedde 1932 och 1961.
Och nu har Skellefteå kommun beslutat att genomföra den slutliga förändringen. Huset ska rivas eller flyttas.
Säger nej till att bevara det gamla stationshusetInsändare: Vansinne att inte behålla stationshusetEn tanke som väcks i mig är: Kan modernitet och kulturarv inte samexistera? Måste det förflutna alltid förstöras för att något nytt ska kunna växa fram?
Historien visar att dessa två intressen tycks ha svårt att kombineras.
Under 1900-talets andra halva svepte en ”rivningsvåg” genom Sverige och en stor del av vårt kulturarv jämnades med marken.
Historien är nämligen det raster genom vilket vi betraktar vår samtid.
I boken ”Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord” nämner arkitekturhistorikern Bengt 0. H. Johansson att så mycket som 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd försvann mellan åren 1960 och 1970.
Men även i modern tid har förslag lagts fram om att kulturarvet borde prioriteras ned när det kommer till exploateringar.
I april 2018 fick riksdagen behandla flera motioner om just detta. Moderaterna ville exempelvis att bostadsbyggande skulle upphöjas til ett riksintresse, medan kulturmiljö skulle strykas från den listan.
Stämmer inte att huset inte är K-märkt50 år sedan: Stationshuset i Skellefteå eldhärjadesMen vem har då ansvar för att bevara vårt kulturarv?
När det gäller Skellefteå stationshus är byggnaden enligt Rune Wästerby att betrakta som ”K-märkt”, även om det begreppet inte finns i juridisk mening.
I plan- och bygglagen talar man istället om att byggnader kan vara ”särskilt värdefulla”.
Det betyder att en sådan byggnad inte får ”förvanskas”. En rivning bör nog vara att betrakta som en förvanskning.
I debatten ser jag kommentarer om att ”den som vill bevara huset får väl köpa det då”.
En lite märklig inställning kan jag tycka. Att det skulle vara upp till enskilda privatpersoner att själva ta ekonomiskt ansvar för det gemensamma kulturarvet.
Historien är nämligen det raster genom vilket vi betraktar vår samtid.
Att riva huset borde vara uteslutet om vi samtidigt vill vårda vårt gemensamma kulturarv. Samtidigt har jag viss förståelse för om huset, med förestående resecentra vid Norrbotniabanan, inte kan stå kvar på samma plats som det stått på i drygt hundra år.
Mitt hopp ställs därför till att det flyttas till annan plats där det fortfarande går att betrakta denna del av Skellefteås järnvägshistoria.