Replik på Micaela Löwenhööks (ordförande för Moderaterna i Skellefteå) krönika ”Ingenting är heligt” publicerad i Norran och på norran.se onsdagen den 26 februari 2020.
Den moderate politikern Micaela Löwenhöök frågar sig varför politiker inte får styra kulturen på samma sätt som de styr över andra områden i samhället. Hon hänvisar bland annat till ett konstverk av Itziar Okariz, som jag själv under min tid som chef för Norrlandsoperan var ytterst ansvarig för.
Till att börja med vill jag tacka Micaela Löwenhöök för att hon håller liv i Norrlandsoperans MADE-festivals kanske mest omtalade konstverk. Ozariks verk problematiserar vad konst kan vara, men väcker också tankar kring sociala koder för kvinnligt och manligt.
Verket handlar också om den debatt det skapat – och fortfarande skapar. En intäkt på att konsten ger upphov till ocensurerade samtal.
Micaela Löwenhööks artikel påstår att den samhällsstödda konsten lever i ett laglöst land. Jag kan som företrädare för en av landets scenkonstinstitutioner berätta att vårt uppdrag styrs utifrån klara och tydliga riktlinjer. I grunden handlar dessa om hur vi på bästa sätt ska nå ut, vilka grupper som bör prioriteras och vilka områden som ska utvecklas. Med andra ord liknande riktlinjer som just äldre- och barnomsorg har att förhålla sig till.
Men exakt med vilka metoder vi ska genomföra våra uppdrag är upp till oss att avgöra. Vilken berättelse eller metod som blir den bästa är alltså upp till verksamheten att besluta om.
För att utveckla olika slags metoder behövs inom alla verksamheter forskning och utveckling. Det sker på olika sätt där konstens utveckling ofta sker inför öppen ridå. Utan denna forskande verksamhet hade vi aldrig sett storheter som August Strindberg eller Marie Curie. Konst och vetenskap som förändrat världen.
Yttrandefriheten måste fortsatt vara den grund vi står på.
Konsten ska få oss att tänka och känna. Micaela Löwenhöök visar att den fungerar.
Magnus Aspegren, vd Riksteatern
Ingenting är heligt