Ord kan döda.
Nyligen gick den engelske ärkebiskopen Justin Welby ut och uppmanade politikerna att vara varsamma med orden under valkampanjen. Han påminde om de hårda orden under folkomröstning om Brexit för tre år sedan som ledde till att en nynazist dödade parlamentsledamoten Jo Cox.
I Sverige blir journalister och politiker utsatta för grova verbala påhopp – framförallt på sociala medier. Jag blev förskräck när jag lyssnade på P1-programmet ”Medierna” för några veckor sedan och hörde vilket språk som Joakim Lundell, en av Sveriges största Youtubare, använde när angrep sin motståndare. Även reportern som försökte intervjua honom fick utstå oförskämdheter.
Att sedan Kanal 5 har en realityserie med Joakim Lundell, där också grova anklagelser framförs, gör det hela än mera anmärkningsvärt.
Att sociala medier är en tummelplats för grovt och rått språk är ingen nyhet. Det är något som vi nog borde oroa oss mer för än vad vi gör. Vi blir vana. Det grova och råa språket sipprar in även i mer städade sammanhang.
Jag har ingen förståelse för den som kallar en medmänniska för djävul eller hora.
Ett exempel som oroar mig är att det i dag är helt okej att prata om ”volymer” när det gäller vårt flyktingmottagande. Det låter som om flyktingar kan liknas vid import av kött, där vi kan vilja sätta gränser för hur mycket vi ska importera för att skydda vår egen köttproduktion.
Att de flyktingkonventioner som Sverige skrivit under ska utgöra grunden för vårt flyktingmottagande verkar inte vara intressant längre. Det intressanta är hur man kan locka väljare.
Senaste exemplet är besluten på Kristdemokraternas riksting, som måste vara svårsmälta för många aktiva kristna i partiet som jobbat hårt i många år för ett humant flyktingmottagande. Men KD är inte ensamma om att svika vackra ord som var självklara bara för något år sedan.
Själv kommer jag ihåg hur det var när vi spelade kula kring 1960. Om vi tyckte att någon fuskade så sa vi att hen ”judade”. Vi barn förstod inte innebörden. Men 15 år efter nazismens fall kunde fortfarande stereotyper om judar sippra ner till kulspelande småbarn. Språket hade inte rensats, trots att vi visste vad som hänt med judarna under andra världskriget.
Under min tid på Skellefteå Stadsmission var jag väldigt tydlig med att man inte fick svära åt varandra. Jag lyckades inte utrota svordomarna bland besökarna, men de visste att man inte skulle svära åt varandra. Jag är övertygad om att detta bidrog till att de flesta som besökte oss upplevde att det var en mjuk och välkomnande miljö.
Ord kan skada, ibland även döda. Därför är det viktigt att vi funderar över vilken verbal miljö vi vill leva i.
Visst kan jag förstå att man svär när man slår sig på tummen. Men jag har ingen förståelse för den som kallar en medmänniska för djävul eller hora. Brutala ord brutaliserar människor.
Hans Marklund, präst