Uppdraget som politiker tvingar en att fatta obekväma beslut som inte alla vill ha. Ibland måste man göra det ändå. De flesta fattar det.

Men jag läser om politikerkollegan i Västernorrland som inte orkar längre. Som får ta emot hot och hat i trådar som handlar om den lokala sjukvården. Folk är förbannade och ger sig själv rätten att säga i stort sett vad som helst.

Hon känner att hon måste resa bort och polisanmäla. 

Jag kan känna hur det kryper innanför skinnet. För det har inte varit roligt jämt att vara politiker.

När kommentarerna i sociala media försökt få det till att jag ensam är ansvarig för hela kommunens verksamhet, och att jag borde skämmas för att jag inte vänt utvecklingen, att inte kommunen börjat växa och att jag inte sett till att företagen flyttat hit.

Det hjälper föga att försöka förklara hur villkoren ser ut, det långsiktiga arbetet för att förändra. Man vill ha snabba besked och snabb leverans och uttrycker sig som man aldrig skulle göra öga mot öga.

Så länge jag var kvar tyckte jag att det var min skyldighet att läsa. Att göra mig själv hård så att skitpratet skulle rinna av mig.

Det är då man börjar vakna på nätterna och undra om det är värt det. Sådana dagar är jag glad att jag slutat. Men jag blir också ledsen och betänksam, för när det är tungt för en själv är det lätt att glömma vad det också handlar om.

Stad mot land. Liten mot stor. Om ett land som många tycker har krackelerat. Man knyter näven i fickan och sväljer – men ibland brister det.

Tidigare gick ilskan att kanalisera in i folkrörelserna. Fackföreningen, studieförbunden, de politiska partierna. Men nu?

Nånting har verkligen gått förlorat när man inte längre vill vara med och driva frågorna själv, lära sig mera, se mönster.

När man inte är beredd att lägga den tiden som krävs för att förändra, och ser på politiska partier som korrumperade och elitistiska, fast man kanske inte ens har försökt. När förakt går före samtal, och enkla lösningar går före det som är genomtänkt och väl avvägt, men som ibland har tråkiga konsekvenser. När allt alltid är någon annans fel.

Då tänker jag på vem som ska vilja axla ansvaret för att det som är snett ska drivas rätt.

Eller om det blir så att makten ska ges till dem som vill peka på vilken grupp människor man tycker bär skulden. Oavsett om det är folkvalda eller invandrare, den som vaccinerar sig eller gör abort.

Ansvaret för det är inte någon annans. Och den som tror att det blir bra har inte fattat.