Varmt och skönt i några år och jävligt i generationer

Svetten rinner medan jag sliter med gräsklipparen. Ännu en värmebölja drar in över Europa. Även om värmen är lindrig i Skellefteå går jag och grubblar på vad som ska krävas för att vi ska komma in på en ny väg?

Krönika2022-07-29 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag tänker på boken jag läste i våras, ”The ministry for the future” av Kim Stanley Robinson. Science-fictionromanen börjar med en enorm värmebölja över Indien, med tjugo miljoner döda som följd. 

Det blir starten på en radikal klimatrörelse som inte skyr några medel för att få mänskligheten att byta riktning. Man inrättar en slags myndighet under FN, en framtidens myndighet, med uppgiften att bära rösten för de kommande generationerna. 

Är det just det som behövs, på riktigt också?

I mina öron klingar samtidigt historikern Sverker Sörlins sommarprat, från den 7 juli. Utifrån sin forskning talar han om hur det i slutet på 1800-talet fanns två linjer när det gällde synen på norra Sverige. 

En linje som ville utvinna naturtillgångarna för att stärka industrin och göra Sverige rikare. En annan linje som ville att den nordliga delen av landet själv skulle få utvecklas som en del av det växande Sverige. Det blev den första linjen som vann, koloniseringens linje.

Nu när vi i norr går i fronten i den gröna omställning som är så akut nödvändig, riskerar vi återupprepa samma historia igen. Det ska byggas och satsas. Men varför ska alla vindkraftverk stå i norr? 

Synen på skogarna, älvarna och fjällen som ”tomma ytor” att utnyttja går igen även i regeringens beredning av gruvetableringen i Gallok. Sörlin igen;

 ”Sverige borde inte behöva kissa i byxorna igen, som så många råvarurika kommuner och hela nationer tvingats göra. Varmt och skönt i några år. Kallt och jävligt i generationer.”

Den gröna omställningen riskerar få en mörk baksida. En där den nordliga landsändan återigen offras på framgångens altare. En där vårt urfolk också offras, för att vi ska bli rikare.

2019 skrev Svenska kyrkans biskopar ett brev om klimatet. I brevet betonas rättviseperspektivet; 

”De som drabbas först av klimatförändringar är de som har bidragit minst till att skapa dem.” 

Det gäller även inom Sverige, där renskötande samer sen länge märker klimatförändringarna. Det är en existentiell och andlig kris.

För att verklig förändring ska ske behöver vi nya berättelser. Om vad det är att vara människa. Om vad ett gott liv är. Om vilket samhälle vi vill ha.

Jag rullar undan gräsklipparen, sätter batteriet på laddning och ber en bön om handlingskraft och rättvisa.