I nyhetsmagasinet Studio Ett (Sveriges Radio 16/9 2020) får vi veta att Sverige inte kan hjälpa några av de cirka 400 flyktingbarn från Moria på Lesbos som drabbats av branden nyligen.
Enligt justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) skulle det strida mot grundlagen om Sverige tog emot några. Men han ville inte komma till studion och debattera.
Hade det varit någon fråga där Morgan Johansson trott att han skulle kunna vinna politiska poänger hade han säkert både hittat sätt att komma runt grundlagen och ställt upp och debatterat frågan.
I Sverige kan inte regeringen ingripa i enskilda ärenden. Sådant brukar kallas ministerstyre. Men den jurist som deltog i programmet pekade på att det finns ett antal möjligheter att undvika ministerstyre – om den politiska viljan finns.
Att ett tiotal EU-länder, med Tyskland och Frankrike i spetsen, förklarat sig beredda att ta emot några av dessa flyktingbarn gör att Sverige hamnar i ett föga smickrande sällskap.
Sverige brukar ha hög svansföring visavi länder som Polen och Ungern. Nu hamnar vi plötsligt i deras sällskap.
Det finns misstankar om att elden i flyktinglägret varit anlagd för att tvinga fram en flytt av flyktingarna till fastlandet. Det har Grekland vägrat gå med på.
Med tanke på det dåliga stöd som Grekland fått av övriga EU-länder är det delvis begripligt.
Förhållandena är miserabla för alla flyktingar på Lesbos. Extra allvarligt är det att vara barn utan någon förälder som stöd.
Därför är det obegripligt att Sverige inte vill ställa upp och ta emot en mindre grupp ensamma flyktingbarn.
Att människor stänger sina hjärtan för människor i nöd är tyvärr ingen nyhet. Sveriges agerande visavi judar på flykt i början av Andra världskriget är ingenting att vara stolt över.
Fram till 2015 upplevde säkert många flyktingmotståndare att man blev marginaliserad, ibland till och med förlöjligad.
I dag har det blivit tvärtemot- Vi som vill ha en human flyktingpolitik blir marginaliserade och förlöjligade.
Min upplevelse är att det fortfarande finns en tyst majoritet som känner sig obekväm med dagens hårda linje.
Med tanke på partiernas tidigare hållning borde socialdemokratiska och kristdemokratiska väljarna vara de som känner sig mest främmande för sina partiers nuvarande ställningstaganden.