Jag har fastnat vid mitt skrivbord med blicken låst vid skärmen.

Så mycket elände som trängs på några ynka tum.

Där ligger klimatrapporten från FN:s klimatpanel. En dyster sammanställning av hur vi behandlar det enda jordklot vi har. Världen brinner, blåser bort och svämmar över och vi skulle alla ha behövt förändra våra liv innan vi ens var födda. Eller åtminstone nu med en gång.

Där ligger nyhetsrapporteringen om läget i Afghanistan och om det jordbävningsdrabbade Haiti. Akuta humanitära kriser i fattiga länder där redan hårt prövade människor drabbas om och om igen. Samtidigt som rikare länder för diskussioner om minskade biståndsanslag.

Och där ligger de senaste uppdateringarna om pandemin. Det handlar om smittspridning som tar ny fart där man trodde att det var över. Det handlar om dolda dödsoffer och manipulerad statistik i världens fattigaste länder. Och det handlar om den fortsatta tveksamheten inför hur och när vi vågar öppna upp och samlas igen.

Hjärnan är fortfarande lite semestermjuk. Hjärtat är utvilat, öppet och sårbart.

Det är lätt att bli paralyserad och känna vanmakt över sakernas tillstånd. Det är svårt att hålla ifrån sig oron och magontet och otillräcklighetskänslan.

Men då gäller det att lyfta blicken, se sig omkring både i det lilla och i det stora. Ta in allt det goda som händer, alla människor som får det att hända.

Det är oftast när kriser uppstår eller katastrofer inträffar som det medmänskliga agerandet syns som tydligast. Det civila samhället spelar en viktig roll i att ta vara på och samordna all god vilja.

För vi finns där, både före, under och efter katastrofer. I medvind och i motvind.

Det kanske inte alltid känns så för den ideella fotbollstränaren som småhuttrar på konstgräsplanen i slutet av oktober, eller för miljöaktivisterna som i liten tapper skara samlas vecka efter vecka vid stadshuset. Det kanske inte är det man tänker på när man tackar ja till en styrelsepost i stugföreningen eller tar en promenad med en ensam äldre person.

Men det som sker – hela tiden i det lilla vardagliga, lokalt och globalt – är att grunden läggs för ett medmänskligt samhälle som står bättre rustat för kriser. Ett samhälle som förvisso står inför enorma utmaningar både gällande klimatet, humanitära katastrofer och global hälsa. Men ett samhälle där vi behöver ha lite mindre ont i magen eftersom vi trots allt hanterar det tillsammans.