Under vintern har en diskussion pågått i Norran som handlat om friskolor och kommunala skolor.
Ena sidan har argumenterat för att friskolor tillför något, andra sidan att de tär på de gemensamma resurserna.
Jag menar att den diskussionen leder bort blicken från den fråga som är mest angelägen: hur formar vi bra skolor för varje elev?
Det svenska skolsystemet har aldrig lyckats etablera en ordning där skolor med svåra uppdrag får de bästa resurserna.
På den statliga tiden fördelades resurser i huvudsak utifrån antal lärare per elev. Lärarbehörighet var viktigt men ingen egentlig kompensation gjordes för skilda förutsättningar mellan skolor.
När skolan kommunaliserades i början av 1990-talet ökade skillnaderna mellan skolor utifrån varierande kommunala ambitioner.
Med det fria skolvalet tillkom en styrande aspekt, skolpengen. Den summa som följer med varje elev och därigenom finansierar verksamheterna. Även om utformningen av skolpengen har justerats med åren så har man inte lyckats hitta en modell som jämnar ut förutsättningar mellan olika skolor.
Debatten om skillnader mellan skolor förs ibland som om den skulle vara friskolornas fel. Så är det inte. Den grundläggande orsaken handlar om bostadssegregation. Skolor i ekonomiskt och socialt stabila områden lyckas bättre än de i ekonomiskt och socialt svaga områden.
Att friskolorna skulle bära skulden beror på idén att skolvalet skulle leda till värre skillnader. Den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola” (2020:28) menar dock att skolvalets påverkan på segregationen går i båda riktningarna, att skolvalet både förvärrar och mildrar segregationen.
För att forma en bra skola för varje elev behöver segregationen i sig, men också dess effekter motverkas. På kort sikt finns två huvudsakliga åtgärder att vidta. Satsa på de skolor som har de tuffaste uppdragen och styr om skolvalet så att dess inkluderande effekter stärks.
Alla elever ska ha möjlighet att gå i en bra skola.
För de flesta barn och elever inom Norranområdet är dock val av skola endast en teoretisk tankenöt. Vi bor glest och oftast finns det bara ett realistiskt val.
Det sätter fingret på att huvudansvaret för att varje skola ska vara bra är politiskt och handlar om de prioriteringar som görs i respektive kommunfullmäktige.
Där ligger kärnan och inte i om de få friskolorna i regionen är bättre eller sämre än andra skolor.