Samvetsstressen som följeslagare

Några veckor in i det nya året får det fortfarande kallas nytt.

Krönika 21 januari 2022 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi gör saker för första gången i år och vi håller fortfarande greppet om våra nya tag och ambitioner. 

Det är nytt, men också så gammalt. Tredje året med pandemin som än lurar runt hörnet, än kastar sig över oss. Det känns gammalt. Tredje året med grusade planer och inställda aktiviteter. Gammalt. Tredje året av otillräcklighet, frustration och ovisshet. Också gammalt. 

Nya toppar av smittspridning leder till nya råd och restriktioner. Krögare rasar, arrangörer förtvivlas, vårdpersonal kämpar vidare och människor tappar gnistan.

Vi i civila samhället fortsätter gå den eviga balansgången. Oavsett om vi är en del av idrottsrörelsen, sociala föreningar, religiösa samfund eller engagerar oss frivilligt på helt andra sätt finns oftast en gemensam nämnare: viljan att bidra och göra gott.

När möjligheterna att leva upp till behov, önskemål och sitt eget driv gång på gång kringskärs av pandemin får många ideellt engagerade kompromissa med den viljan.

Det uppstår något som närmast kan liknas vid samvetsstress, så som forskningen beskriver den inom människonära yrken. Känslan av att aldrig fullt ut kunna göra det som behövs, det som längtas efter och det som skulle vara så viktigt. 

I en pandemivardag är de ändrade planerna psykiskt tunga i så många sammanhang.

Frivilliga krafter som behöver berätta för ensamma äldre att åstundande aktiviteter än en gång blir inställda, uppskjutna, senarelagda. Samvetet svider.

Ideella tränare och föräldrar som måste förklara för besvikna barn att efterlängtade cuper och läger ställs in. Samvetet värker.

Engagerade volontärer som får det otacksamma ansvaret att meddela nya Skellefteåbor att språkgrupper och sociala aktiviteter, för att lära känna det nya lokalsamhället, än en gång måste bokas av. Minskas ner eller digitaliseras. Samvetet igen. 

Det ständigt gnagande dåliga samvetet blir en oönskad följeslagare, för den som bara vill ge av sig själv och sitt engagemang. 

Det kommer att ta tid att bygga upp den fulla styrkan hos civilsamhället när pandemin avtar. Bygga upp förtroenden och självförtroenden. 

Bygga upp kontaktnät och kapacitet. 

I den uppbyggnaden måste vi våga hoppas på stöd och förståelse från bidragsgivare och projektfinansiärer. 

Verksamhetsberättelserna må vara lite magra, siffrorna i boksluten likaså. Men de ideella krafternas insatser har varit och kommer att vara allt annat – oavsett vad samvetet försöker påstå. 


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa