Anders Nystedt, smittskyddsläkare i Norrbotten, har kallat 2020 för ett skitår.

Jag vill lansera ett annat uttryck: ökenår.

Öken är ett begrepp som laddats med symbolik genom historien.

Jag tror att bilden av öknen kan hjälpa oss att förhålla oss till det som varit och det som är just nu.

Min egen bild av öknen kommer från frälsarkransen. Det är ett bönearmband som Martin Lönnebo, biskop med rötterna i Storkågeträsk, utformade i mitten på 1990-talet.

De tio olika pärlorna bjuder in till bön och reflektion kring varsitt tema. De handlar om förtröstan, om att ta emot och ge kärlek, om Gud och människa och om mycket annat. En av dem är ökenpärlan. Den handlar om motgångar. Om när livet känns kargt och öde, när man längtar efter liv och hopp.

Bibeln berättar hur Israels folk vistas i öknen i 40 år innan de får komma in i sitt land igen. De är drabbade av öknen.

Men det finns också berättelser om de som frivilligt väljer öknen. Väljer ensamhet, enkelhet och prövning. För att de har anat att det finns något där som kan leda till utveckling och mognad.

Att gå ut i öknen är att lämna en tillvaro som kan kännas meningslös och ytlig bakom sig. I öknen ställs livet på sin spets. Det blir tydligare vad som är verkligt och viktigt, vad som inte bara är yta.

Ingen av oss har valt 2020 som ett ökenår. Men kanske finns det något vi kan ta med oss därifrån.

I bästa fall något som gör oss lite mer medmänskliga. Lite mer barmhärtiga, både mot oss själva och andra.

Julen handlar i kyrkans tradition om just det. Vi berättar om det lilla oskyddade barnet i krubban.

Det eviga väljer öknen. Väljer bort makt och härlighet och blir människa, med allt vad det innebär: Smärta, sorg och prövningar. Ett val som sker av kärlek till skapelsen. När vi gör detsamma, väljer omsorg och ansvarstagande före egen bekvämlighet gör vi det gudomliga närvarande och mänskligt.

Jag hoppas på en jul som får bli som en oas i den här öknen. En plats för vila, återhämtning och ny kraft att fortsätta vandringen. Jag hoppas på en tillvaro som kan bli mer ”som vanligt” igen.

Samtidigt hoppas jag att det inte blir som vanligt. Att det får bli ett liv där vi lärt oss något, där det blivit tydligare vad som verkligen är viktigt.

För mig är julen en påminnelse om det där barnet i krubban. En påminnelse om en kärlek som bär skapelsen, vad som än händer. Om det som är verkligt viktigt: att ge samma kärlek vidare till varandra.