Det du inte kan föreställa dig i fantasin kan du heller inte åstadkomma i verkligheten.
Det är ett citat som jag kommit att tänka på i dessa coronatider.
Både som individ och som samhälle behöver vi beredskap för olika situationer som kan inträffa.
Vi vet att vi kan krocka, och att vårt hem kan brinna upp. Därför köper vi försäkringar.
Stater vet att militära konflikter kan uppstå. Därför är de flesta beredda att lägga stora pengar på sitt lands försvar.
I Sverige hade vi visserligen en kortare period, efter murens fall och Sovjetunionens upplösning, när vi ansåg att försvaret hade besparingspotential. Men efter Rysslands angrepp på Georgien och på Ukraina ändrades den inställning snabbt.
Tyvärr verkar inte vår fantasi räcka till när det gäller andra ytterst konkreta hot; risken för pandemier och hoten mot vårt klimat och vår miljö. Trots att forskare länge varnat för allvarliga pandemier ser vi i dag att vår beredskap varit urusel.
Våra politiker borde skämmas för Sveriges dåliga pandemiberedskap.
Men även vi väljare behöver rannsaka oss själva. Vi har också haft kunskap, och sett tecknen i skyn, men vi har hellre ökat vår privata konsumtion än röstat för att bygga upp fungerande beredskap för pandemier.
Knappast någon skulle komma på tanken att privatisera delar av vårt försvar – även om det skulle spara en del pengar.
På sjukvårdens och äldreomsorgens område är det dock helt okej. Denna blandning av privata och offentliga vårdgivare gör det svårt att utkräva politiskt ansvar. Samtidigt kan privata vårdkoncerner tjäna pengar.
Professor Kurt Boman har, bland annat i Norran, påtalat det orimliga i att professionernas inflytande minskat dramatiskt inom sjukvården. Samtidigt som byråkrater och politiker börjat detaljstyra verksamheten.
Samma sak verkar gälla inom äldreomsorgen. Jag förstår den vårdpersonal inom valt att arbeta inom privata alternativ. Där verkar det lättare att påverka den egna arbetssituationen.
Efter Rysslands angrepp på Georgien och på Ukraina förändrades synen på försvaret snabbt.
Frågan är om samma sak kommer att hända på sjukvårdens och äldreomsorgens område när dagens pandemi är över.
Kommer vår fantasi att räcka till för att vi ska avsätta de resurser, och göra de organisationsförändringar som krävs för att vi ska vara beredda när nästa pandemi kommer?