I över ett år har jag kunnat titulera mig själv som tvåbarnsförälder.
Under detta händelserika år har jag gjort vissa betraktelser. En av dessa är det otroliga intresset, nästan besattheten av biologiska band och genetisk koppling som finns i samhället.
Detta fångade jag upp redan under min graviditet när en person undrade om vi hade valt samma donator till vårt andra barn. Jag svarade att så var fallet. Då sa personen: ”Det är klart. Man vill ju att de ska ha något biologiskt band.”
Jasså?
Vill man det?
Min fru bar vårt första barn och jag vårt andra. Det fanns en väldig nyfikenhet kring donatorn, om det var samma till båda barnen.
Missförstå mig inte nu alla ni som ställt den frågan. Jag blir själv också nyfiken på sådant när ett samkönat par väntar barn. Jag förargas inte av nyfikenheten, jag noterar den med intresse.
När man då får bekräftat att samma donator använts konstateras det, nästan med en utandning av lättad, att ”då blir de ju halvsyskon.”
Jag vet att termen (oftast) inte används i bemärkelsen att mina barn inte skulle vara riktiga syskon.
Jag vet att det (oftast) syftas på ”genetiska halvsyskon”.
Men det är alltid någonting med det där ”halv” som skaver. I den värld som mina barn är halvsyskon i är jag ju inte heller mamma till min äldsta dotter. Och den världen finns inte för mig.
Jag tänker att termen halvsyskon används ungefär på samma sätt som när man kallar en donator för pappa. En okunskap sprungen ur en heteronormativitet – i vilken man indoktrinerats sedan barnsben.
Jag vill inte att mina barn ska få höra från andra att de är halvsyskon. Inte heller genetiska sådana.
Just för att gener och blodsband inte har någon betydelse.
Det som har betydelse är den kärlek, uppmärksamhet och omsorg man visar sina familjemedlemmar.
Våra barn växer upp med samma föräldrar. De slåss, nyps, busar, pussas och kramas.
Det finns inget halvt i deras systerskap.