Jag är på besök hos min son. Medan vi väntade på treans buss mot Linero hade vi hamnat i samspråk. När jag berättat att jag bodde i Västerbotten, sprack hon upp i ett vänligt leende och sa ”Ni har ju så fantastiskt vacker natur där uppe i Norrland”, följt av ”Men vad lever ni egentligen av? Ni har ju så ont om arbetstillfällen”.
När jag ödmjukt invände att verkligheten är exakt den omvända – ”väldigt gott om jobb, men väldigt ont om människor som kan ta dessa jobb” – såg hon uppriktigt förvånad ut. Och då var hon ändå en samhällsintresserad och nyligen pensionerad SO-lärare.
Jag utvecklade mitt resonemang med att säga att ”Det är inte primärt nya arbetstillfällen vi behöver i norra Sverige, utan motiverade människor som kan och vill ta alla de framtidsjobb som redan finns hos oss.”.
Så vad säger oss egentligen denna vardagsanekdot? Att ”sörlänningar” inte har koll på hur vi har det uppe hos oss? Att vi inte lyckas nå ut med den korrekta bilden av ett Norrland som sjuder av tillväxt och efterfrågan på människor?
Eller kanske helt sonika att vi inte har speciellt bra kunskap om varandras verkligheter överhuvudtaget; om sådant som ligger vid sidan av vårt eget synfält. För ärligt talat: Hur mycket vet vi egentligen om Skåne och deras möjligheter och utmaningar?
Vet vi exempelvis att Skåne – trots sin relativt sett höga arbetslöshet – har fyra gånger så många lediga jobb som vi har i Västerbotten (13 861 mot 3 371 när denna krönika skrivs). Och ändå hävdas det med jämna mellanrum att skåningarna behöver flytta norrut ”dit där jobben finns”.
Vet vi att genomsnittsåldern på invånarna i Malmö är fem år lägre än i Skellefteå (38,5 år jämfört med 43,7) och åtta år lägre än i Norsjö? Vet vi att andelen utrikesfödda i Malmö kommun är 33,1 procent jämfört med 9,6 procent i Skellefteå?
Vet vi att andelen av den vuxna befolkningen som arbetar är 81,5 procent i Skellefteå jämfört med 67,8 i Malmö; detta trots att Skåne har så pass många fler lediga jobb än vi. Och vad får oss att tro att de personer som står utanför arbetsmarknaden i Malmö helt plötsligt blir anställningsbara om de flyttar till Norrland.
Väl framme vid Linero torg tackade vi varandra för trevligt sällskap och gick åt var sitt håll. Förhoppningsvis lite mer insiktsfulla om varandras landsändar.