Redan i början av juni börjar nedräkningen kännas.
Förväntan liksom dallrar i takt med försommarvärmen, högljudd och påtaglig. Sommarlov. Semester. Stuga. Sandstrand.
Samtidigt kryper de betydligt mer subtila signalerna fram om att det här inte är en längtan delad av alla.
Molandet i maggropen hos den ensamstående föräldern, som med stigande panik beräknar kostnaden för tre mål om dagen för sina barn när skolluncherna uteblir i två månader. Den eviga inre förhandlingen om mjukt bröd mot glass. Sparat barnbidrag för framtiden mot sommarminnen just nu.
Stressen i ögonen hos den blivande studenten som letar efter den mest skinande vita skjortan på secondhandbutikens reaställning. För sex år sedan ensamkommande från någon av världens oroshärdar, nu snart nybakad student som ska springa ut från skolan mot två nästan lika orimliga framtidsscenarier. Att inom sex månader landa ett jobb som varar i minst två år, eller avvisning till ett hemland som är mer ett land än ett hem.
Oron i rösten hos den äldre som frågar om de begränsade sommartiderna på den ideella mötesplatsen. Stängt hela juli.
Pandemi och personalsituation är relevanta förklaringar men ensamheten blir inte mindre kvävande för den som vet att veckor och åter veckor utan mänsklig kontakt hägrar. Ett drygt år av pandemi med nedstängda verksamheter och social distans är ingen stadig grund att stå på för den som behöver stålsätta sig inför en sommar med sig själv som enda sällskap.
Jag tror vi alla behöver plocka från vår inre John F Kennedy och fråga, inte vad vårt land kan göra för oss utan vad vi kan göra för vårt land. Eller mer exakt, vad vi kan göra för våra medmänniskor.
Finns det någon nära dig som du kan bjuda med på en promenad? Finns det en kompis i barnens klass som kan följa med till stranden utan förväntan på medskickade glasspengar? Finns det utrymme på din arbetsplats för en ung människa för vilken ett tvåårigt kontrakt kan vara skillnaden mellan liv och död?
Medan många av oss går mot sommarledighet med rosor på kinden och solsken i blick hopar sig molnen för andra.
Samtidigt ska vi minnas att få saker ökar vår lycka lika mycket som att ge och hjälpa andra. Så orkar du bara kika över kanten på solglasögonen och se din del av helheten, då lovar jag att både din och minst en annan människas sommar blir ännu mer strålande.