Några mindre självklara rörelser handlar om huruvida folk faktiskt bosätter sig en bit utanför de stora städerna - eller om det bara hade med coronan att göra, och om vi - i hållbarhetens tecken - återbrukar material, klarar oss med mindre antal prylar och använder det vi har under en längre period.

Jag tycker mig se konturerna till vad jag skulle kalla ”önskan om ett enklare liv”. Många är rejält trötta på att vara uppkopplade jämt. 

Det finns en vilja att odla sina egna grönsaker, plocka svamp, kanske ha några hönor. Det pratas om vad som är lagom mycket sysselsättning och ibland går det som är lagom före drömmen om just DET arbetet. 

Vi byter saker med varann för en billig penning. 

Jag tar det här som tecken på att man i nån utsträckning vänder sig mot den gängse bilden av vad det är som gör att vi anses lyckade, att det för några inte är samma sak som att vilja resa långt bort, äta på den trendigaste restaurangen eller ha garderoben sprängfylld med det senaste snittet. 

Kanske också att kunna vara mer närvarande i familjen och det lokala. 

Jag kan själv känna att jag dras mer och mer åt det hållet även om det inte innebär en värdering i gott och ont för mig. Jag kan nog också tycka om att äta fin-mat ibland!

Om det här är en trend som håller så har den kommun jag valt att bo i alla förutsättningar. Digitaliseringen har medfört att jag kan ha mitt kontor i mitt lilla hus på stranden till en sjö. I min frysbox ligger lokalt fångad fisk och lokalt slaktat kött. 

Lingonen plockade jag och barnbarnen – nåja, de var där – i höstas. Och jag tänker att det är fler som vill ha det så här, om inte alla dagar på året så i alla fall ibland. De fritidshus som byggs efterfrågas och kommunen sliter för att hinna bygga för vatten och avlopp. 

Det vi behöver se till är att marknaden inte råder över bredbandsutbyggnaden – för då blir det bara byggt där tätheten är stor, och att vi ser och förstår att lyfta fram det genuina i att befinna sig på ett litet ställe där närheten mellan människor är stor. 

Den inflyttning som vi tror på i de två nordligaste länen kanske inte bara vill ha det staden har att erbjuda. Kanske är det livet jag lever som visar sig vara tilltalande. 

Och det behöver vi ta vara på.