Gruvsektorn har länge varit sedd som en av miljörörelsens huvudfiender.

De flesta gruvföretag har skärpt sig. Miljöfrågorna tas på allvar och investeringar görs för att minimera gruvornas påverkan.

Detta har dock inte lett till några större framgångar gällande vad människor i allmänhet tänker om gruvor. De är fortsatt smutsiga, farliga och något man helst vill slippa. Att påpeka att metaller och mineraler är nödvändiga har inte räckt till för att mildra den negativa bilden.

Men på senare tid har någonting hänt. För att kunna ta oss an det största miljöhotet – klimatet – och göra det utan att behöva ge upp vår levnadsstandard och våra bekvämligheter så krävs det metaller och mineraler. Väldigt mycket.

Gruvsektorns företrädare befinner sig i en helt ny situation. De har argument som folk både förstår och lyssnar till.

Det är ovant, inte bara för dem. För vissa i miljörörelsen känns det säkert konstigt att denna misstrodda sektor ska vara nödvändig för att bli av med vårt beroende av fossila bränslen.

Givet det nya läget hoppas jag att vi slipper höra några av de sämre argument som florerar bland företrädarna för gruvsektorn.

Ett är att vi ska bryta mineraler här, i stället för i Kongo-Kinshasa, och på så sätt göra en insats mot barnarbete.

Självklart ska vi köpa kobolt från Kongo-Kinshasa, eftersom det mesta av världens kobolt bryts där i stora gruvor, i Katanga där arbetsförhållandena är, om inte goda så i varje fall acceptabla.

Dessa gruvors existens bidrar till att det finns möjligheter för en bättre framtid för Kongo-Kinshasa.

Vad vi ska göra är att stödja de goda krafter som finns för att få bättre ordning i landet. Så det kan bli ett slut på de mindre, olagliga gruvor där barn arbetar.

Ett annat argument är att Sverige är det land i världen som har den striktaste miljölagstiftningen. Därför ska man inte oroa sig.

Det finns många länder med ambitiös och bra lagstiftning. Dessutom vet vi att en och annan miljöskandal skett även här.

Argumentet faller platt när samma personer, i nästa andetag, ondgör sig över de långa och komplicerade tillståndsprocesser som är ett direkt resultat av denna världsledande lagstiftning. Nej, vår lagstiftning har förbättringspotential, konstigt vore väl annars.

Låt oss nu fokusera på hur vi bäst får fram de mineraler och metaller som behövs för omställningen. I Västerbotten innebär det, som ni vet, både återvinning och närproducerat.