Om det är något som Sápmi behöver, så är det såna som berättar.
Orden är Mats Jonssons. De kommer från hans nya serieroman ”När vi var samer”.
Boken skildrar i bild och text sökandet efter ett ursprung och en tillhörighet som Mats Jonssons släkt blivit fråntagen. Berättelsen är personlig, och en rejäl lektion i samhällskunskap om ett område som få av oss fått höra särskilt mycket om under skoltiden.
Parallellt med den läsningen bär jag med mig en annan bok: ”Samerna och Svenska kyrkan – underlag för kyrkligt försoningsarbete”.
Det är en sammanfattning av det omfattande vetenskapliga projektet vitboken om Svenska kyrkan och samerna. Sammantaget visar böckerna på många exempel på hur kyrkan varit delaktig i statens fruktansvärda behandling av samerna.
För mig som präst är det tungt att läsa om alla oförrätter som begåtts av kyrkliga företrädare. Det handlar mycket om språk och identitet, men också om rätten att få utöva sin egen tro.
Visst var Svenska kyrkan en statskyrka i hög grad knuten till statsmakten. Men det krockar illa med kyrkans budskap.
Ina Omma, samisk folkbildare och aktivist i Skellefteå, skriver på Instagram med anledning av kyrkovalet: ”Kanske upplever jag ett särskilt svek i och med att kyrkans handlingar inte går ihop med det budskap kyrkan förmedlar.”
I höst ska ärkebiskop Antje Jackelén framföra en officiell ursäkt till det samiska folket. Hon säger i en intervju: ”När vi har svikit det samiska folket, har vi också svikit oss själva och Gud.”
Ursäkten innebär inte att något är färdigt i den här processen. Antje Jackelén igen: ”När du ber om ursäkt kan du inte göra anspråk på hur den som tar emot ursäkten ska reagera.”
Ina Omma skriver i sitt inlägg om hur hon inte kan förlåta de övergrepp kyrkan utsatt samer för.
Och hon menar att det samiska folket behöver få förutsättningar att själva läka och resa sig: ”Jag har kanske försonats med tanken på att allt inte går att förlåta, och kan i stället fokusera på det möjliga.”
Kyrkans ursäkt innebär också åtaganden. Det handlar bland annat om att lyfta fram samisk teologi och andlighet, stärka de samiska språken, stärka kunskapen och respekten för urfolks rättigheter och stärka samers inflytande och delaktighet.
En annan fråga som framträtt allt tydligare på sistone är hur kyrkan förvaltar den skog man äger i Sápmi. Där finns det i mina ögon mycket kvar att göra.
Allt börjar och slutar med att vi berättar – och talar sant om både det som varit och det som är.