En del av människorna jag har mött i min tidigare politiska gärning har nog nästan velat att vi borde be om ursäkt för att vi så envist ändå fortsätter finnas. Man menar att vi kostar dem pengar. Att vi är bidragstagare som borde skämmas lite för vår existens.
Problemet är väl att det är precis det vi har gjort. När jag växte upp var den allmänna uppfattningen att alla som var unga skulle skynda sig att åka nån annanstans, se om det fanns nånting som ändå inte var lite bättre. Syrran åkte till Stockholm och jobbade i vården. Några sökte i första hand efter utbildningsmöjligheter.
Umeå var det närmaste stället som räknades, fast ändå inte riktigt. Man borde åka längre bort, ta chansen. Och eftersom det var de som gjorde så som räknades så betydde det att de som inte gjorde det var avvikande. Loosers. Ville man vara kvar fick man ta de jobb som fanns. Och det fanns inte alltid jobb. Man kan följa vilken befolkningskurva man vill i inlandet så ser man var motorsågen och skördaren kom.
Det är svårare att bryta kulturella föreställningar än man tror. Oavsett om de har att göra med människors lika värde eller vad som gör att man anses vara lyckad. Det är som att föreställningarna ligger under ytan och hindrar förändring utan att man begriper varför.
Och ändå kommer jag ju i grunden från en rik kommun. Det är väl kanske därför som jag retar mig på de som tuggar på om närande och tärande, om hur orättvist det är att kommuner med många högavlönade delar med sig av sitt skatteöverflöd eller att kommuner med strukturellt låga kostnader (ganska ofta samma kommuner) tvingas se till helheter och inte bara till sig själva. De som tror att ”Nisse i Hökarängen” är sinnebilden för folket på landsbygderna. Det är som att plocka enskilda citat ur en bok och tro att man vet vad som egentligen står där.
Då är det lätt att förfalla till att vilja bygga en mur runt sitt eget. Låta vattnet stanna i älven, den delen som i min kommun utgör de stora sjöarna. Skicka en räkning på timret och massaveden som växte här. Be att få tillbaka blyet, zinken och silvret från gruvorna. Och elakt tänka att om vi alla gjorde på det viset så skulle de allt få se!
Min mormor sa att den som är klokare ger sig. Jag tycker inte riktigt att hon hade rätt i det. Jag tycker att vi behöver vara tydligare med att det vi vill se är ett land som består av en massa olika pusselbitar i olika färger. Min pusselbit är inte perfekt. Här finns inte samma förutsättningar som på andra ställen.
Högre utbildning är fortfarande ett större projekt här. Jobbkartan är för ensidig. Men varje gång jag kommer hem, hit där jag kan andas, och funderar på priset för att bo nånstans där det är mer tätbefolkat så skakar jag på huvudet. Jag tittar ut över min sjö och inser att det jag har är nånting som andra inte riktigt upptäckt ännu. Att det funkar fint att bo så här. Att jag är lyckligt lottat som inte behöver lägga tid i vardagen på att resa till jobbet, även om det också är ett resultat av mina tidigare livsval.
Men framför allt tänker jag på att de som kommer efter mig inte är lika fast i de där föreställningarna om att allt måste vara på ett annat sätt för att duga. Jag tror att vi håller på att förändras på det sättet. Till det bättre.
Britta Flinkfeldt, inlandsdebattör, tidigare kommunalråd i Arjeplog