För några år sedan myntades uttrycket pappafeminist. Det är en man som fått en dotter och därav ett feministiskt uppvaknande.
Plötsligt ser han världen genom sin dotters ögon. Alla övergrepp, löneskillnader och maktstrukturer ses i nytt ljus. För tänk om det vore hans dotter.
Kritiken mot dessa pappafeminister brukar handla om varför de inte lyssnat på sina systrar, kvinnliga vänner, mammor och kvinnliga kollegor. Varför ska det krävas en dotter för att öppna ögonen?
Detta kommer inte att bli en försvarstext för pappafeministen. Snarare ett slags skamligt erkännande.
Jag tror att jag blivit en kvinnlig version av en pappafeminist.
Jag har växt upp som kvinna i dagens mansdominerade samhälle. Det har format mig. Konstigt vore väl annars.
Dock kom jag tidigt ut som homosexuell. Det gjorde att jag skonades från att söka samma bekräftelse från män som mina heterosexuella vänner gjorde.
Avsaknaden av romantiska relationer med män har skyddat mig från många obehagliga upplevelser. I denna kontext har min homosexualitet placerat mig under ett skyddande hölje, mitt i ett brinnande patriarkat.
Saker har hänt mig. Inte allvarliga, men sådant som händer de flesta kvinnor.
Och jag har hört historier. Oändliga historier. Men kan inte ha lyssnat.
Så fick jag döttrar. Och ändlösa ammningsnätter med feministiska röster i lurarna väckte någonting i mig som gjorde mig iskall. En tanke så banal att jag garanterat förtjänar att hånas för den: Tänk om det vore mina döttrar.
Tänk om mina döttrar blev tafsade på varje gång de gick ut på krogen. Tänk om mina döttrar kände sig tvingade att ha sex med den där pojkvännen. Tänk om mina döttrar skulle bli bedömda utifrån sina kroppar.
Insikten att om inte detta, så säkerligen andra liknande erfarenheter, kommer att hända dem gör att jag inte står ut.
Jag kommer att vända upp och ner på världen för att det inte ska ske.
Och jag skäms för att jag inte tänkt så tidigare.
Så vad är då detta?
Ett skamligt erkännande. Och kanske även en vädjan till er män som inte blivit pappor ännu.
I framtiden kommer ni säker att tänka ”tänk om det vore min dotter”.
Men vad krävs för att ni redan nu ska tänka ”tänk om det vore min mamma, syster, vän eller kvinnliga kollega?”
Och kanske viktigast av allt: Vad krävs för att ni ska tänka ”tänk om det vore jag?”