I pandemins spår följer ökad utsatthet

För varje spadtag vi tar kan vi välja att också investera i social hållbarhet.

Under våren har ideella aktörer larmat om läget för personer som lever i socioekonomisk utsatthet, skriver Alexandra Sundberg, verksamhetschef Röda Korset i Skellefteå.

Under våren har ideella aktörer larmat om läget för personer som lever i socioekonomisk utsatthet, skriver Alexandra Sundberg, verksamhetschef Röda Korset i Skellefteå.

Foto: Björn Lindgren/TT

Krönika2021-05-14 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Utveckling betyder kulturhus, resecentrum, batterifabrik. Nya bostäder och restauranger. Utveckling betyder klimatsmarta lösningar, startups, disruptiv innovation. Digitalisering och effektivisering.

Utveckling betyder sjumilakliv mot en skön ny värld för den som kan hålla jämna steg.

Vi lever mitt i den här utvecklingsresan, där allt förändras i ett rasande tempo. Det är där skavet kommer. I utvecklingens fartblindhet. I polariseringen mellan vinnare och förlorare. Det är här tilliten sätts på spel. Tilliten som vårt samhälle bygger på, som är grunden för social hållbarhet.

För utveckling riskerar betyda att några drar ifrån och andra blir kvar. Då börjar utveckling betyda utanförskap. Det är här vi måste vara på vår vakt och tänka längre än vi hinner göra i ett 15 minuters breakout room på Zoom.

Under våren har ideella aktörer nationellt larmat om läget för personer som lever i socioekonomisk utsatthet. Efter ett år av pandemi syns ett eskalerande behov av det mest grundläggande – mat och boende.

Skellefteå är inget undantag. I pandemins spår följer ökad utsatthet bland dem som redan innan stått långt ifrån utvecklingens fördelar. Även här möter civilsamhället allt fler barnfamiljer där behoven av hjälp är stora.

Vissa av dem lever i särskilt sårbara levnadssituationer, där de inte alltid är synliga för ansvariga myndigheter. En hårdare migrationslagstiftning och stängda gränser har försatt irreguljära migranter, papperslösa i skyddslös limbo.

Vem ser den som tvingas balansera mellan att få hjälp och hålla sig under radarn för att inte skickas från en desperat situation till en fullständig katastrof? Och vad viktigast är: vem tar ansvar för de papperslösa barnen? Kan vi ens kalla det utveckling om det står hungriga barn utan trygghet och framtid bland dem som lämnas bakom?

Det kommer att krävas att vi tänker och handlar tillsammans; offentliga, privata och ideella aktörer. Social hållbarhet måste vara mer än ett politiskt slagord. Det behöver vara vårt gemensamma mål som löper parallellt med all annan förändring.

För vi har inte råd att låta Skellefteå bli en plats där ett lag driver utvecklingen på den strukturella nivån och ett annat ska samla ihop spillrorna på den individuella.

Det behöver inte bli två lag. För varje spadtag vi tar kan vi välja att också investera i social hållbarhet. Då bygger vi inte bara en växande stad på höjd och bredd utan också en trygg stad byggd på tillit.