”Min äldsta dotter är så mammig på mig just nu”, sa jag i ett försök till småprat på ett bröllop för ett tag sedan.
”Men vadå? Är hon pappig på din fru då?”, fick jag till svar – följt av ett nervöst skratt.
Jag tänkte först att det var ett dåligt försök till skämt. Men insåg ganska snabbt att personen ställde en allvarligt menad fråga.
Det är väl inte så konstigt – egentligen. Jag menar, det är bara att titta på barnprogrammen mina döttrar ser på. Ännu har jag inte hittat något bra barnprogram där en samkönad familj har huvudrollen.
Litteraturen har kommit lite längre. Men jag har sett många böcker där barnet med samkönade föräldrar blir retat innan de andra barnen kommit till insikt att alla familjer är lika mycket värda.
Jag råkade läsa en sådan bok för min äldsta dotter. Barnet i boken grät över att hon inte ha någon pappa. Min dotter såg ut som ett frågetecken, hon hade aldrig själv kommit på den tanken.
Att heteronormen presenteras så frekvent i populärkulturen är ingenting som är konstigt eller dåligt. Det är ju vanligare.
Men var är alternativen?
När man tittar på hur samhället är uppbyggt är det inte så konstigt – som sagt. Det är inte konstigt att man inte vet bättre när man endast fått en typ av familjekonstellation presenterad för sig.
Både jag och min fru har fått frågan om vi ska ”vara pappalediga” när den andra har burit barnet.
Ännu en fråga som bara genom att den ställs bekräftar heteronormen. Eller vänta. Vem försöker jag lura? Det är visst konstigt. Det är väl ändå otroligt märkligt att fråga en kvinna om hon ska vara pappaledig? Det är väl urbota udda att fråga två mammor om barnet är pappig på den ena? Eller den gamla klassikern om vem som är mannen och kvinnan i förhållandet?
Heteronorm hit och heteronorm dit. Men det finns väl någonting som heter sunt förnuft också?
Normer behöver inte bara vara av ondo, mycket gott kan komma av vissa. Men normerna kan införliva en världsbild där det inte är möjligt att barn kan ha två mammor. Där personer med denna världsbild måste tillskriva den ena mamman rollen som pappa för att bilden ska hålla ihop. Då skaver det rejält.
Jag kan inte annat än hoppas att nästa generation blir annorlunda.
Att fler alternativ har presenterats och att världsbilder har vidgats. Och att ingen tycker att det är något konstig med det.