Gruvlig oro både hemma och i Bryssel

Det finns en oro att gruv- och mineralföretag ska hamna på den bruna listan – klassificerade som i behov av utfasning.

Jag undrar ibland om ett nytt Kirunavaara skulle få något tillstånd, skriver Håkan Tarras-Wahlberg, gruvexpert och ordförande i Georange.

Jag undrar ibland om ett nytt Kirunavaara skulle få något tillstånd, skriver Håkan Tarras-Wahlberg, gruvexpert och ordförande i Georange.

Foto: Pi Frisk/Svenska Dagbladet/TT Nyhetsbyrån

Krönika2021-07-16 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Gruvindustrins företrädare oroar sig för vad Europas ”gröna giv” kan komma att innebära.

Omställningen från fossila bränslen kräver långt mer mineraler än vad som realistiskt kan tillgodoses genom återvinning. På EU-nivå finns det dessutom ett så kallat råmaterialinitiativ där gruvbrytning inom EU:s gränser premieras.

Vad är det då som skaver? Jo, en del av det arbete som pågår i Bryssel berör den så kallade finansiella taxonomin där olika verksamheter ska klassas utifrån hur hållbara de är.

Denna taxonomi ska vägleda investerare. Det finns en oro att gruv- och mineralföretag ska hamna på den bruna listan – klassificerade som oönskade och i behov av utfasning.

Alla gruvprojekt är inte bra, men vissa är det.

Nyckeln är malmen. Kan den brytas och säljas på ett sätt som genererar ett betydande överskott? Om svaret är ja borgar det inte bara för att vi erhåller nödvändiga råmaterial utan också att betydande samhällsekonomiska vinster kan skapas.

Detta faktum har varit känt länge och det är också skälet till att privata markägare i de allra flesta länder inte förfogar över värdefulla mineraler. Det är helt enkelt för mycket som står på spel och beslut om brytning kan därför inte överlåtas till individer. I västvärlden är det bara i USA som värdefulla mineraler kan kontrolleras av någon annan än staten.

Men det faktum att de värdefulla mineralerna ägs av oss alla har gjort att det i Sverige blivit allt svårare att få till några nya gruvor – alldeles oavsett kvaliteten på projekten.

Lagar och förordningar, som ska tillse att endast bra projekt får tillstånd, har inneburit att knappt några får tummen upp. Jag undrar ibland om ett nytt Kirunavaara skulle få något.

Vi vet vad malmen som hittades under Fågelmyran för nära 100 år sedan innebar för Boliden och norra Västerbotten. Utan den hade vi kanske inte haft ett starkt näringsliv och Northvolts investeringar hade kanske hamnat annorstädes.

Det är inte enkelt att veta vad som är hållbart. Men så mycket vet vi att utan mineraler och gruvor klarar vi oss inte.

Visst, vi kan köpa från andra länder – men i de fall lokal brytning är möjlig är det ofta att föredra. Då hamnar samhällsvinsterna närmare hemma och vi har bättre koll på att gruvföretaget sköter sig.

Låt oss hoppas att den gröna given ger utrymme för detta faktum.

Att det finns bra och önskvärda gruvprojekt som är väl värda att investera i.