De senaste veckorna har varit extra tunga, tycker jag.

Hoppet om en snar vaccinering, samtidigt som smittspridningen fortsatt ligger på en hög nivå, blir ytterligare en påfrestning på den känslan som vi kollektivt burit i mer än ett års tid nu.

Hur ska vi kunna planera? Hur ska vi orka med att hela tiden ha en beredskap på plötsliga förändringar?

Kommer jag att kunna fira min 40-årsdag i år, eller blir det längre fram?

Tröttheten av allt som varit, i kombination med en osäkerhet om man ska våga hoppas, är oerhört påfrestande.

I Bibeln finns det en bok som kallas för klagovisorna. På engelska heter den ”lamentations”, och kanske är det en bättre term eftersom ordet ”klaga” ofta uppfattas som att ”gnälla”. Lament skulle man också kunna översätta med begråta eller sörja.

Bibelboken är en klagosång över Jerusalems förstörelse år 586 före vår tideräkning när den babyloniska armén drog fram.

Det finns gott om annan klagosång i Bibeln, inte minst i Psaltaren.

Det här, att få tala ärligt om hur det faktiskt är, att beskriva sin egen livssituation och det som plågar en, tror jag är otroligt viktigt. Vi möter så många budskap som säger till oss att ”välja glädjen” – ibland rakt ut, ibland underförstått.

Nej, jag vill inte försöka se den ljusa sidan av det här. Nej, jag tänker inte ”välja glädjen”. Jag blir snarare provocerad av budskapet.

Just nu vill jag få stanna upp i smärtan och tröttheten och få sjunga en klagovisa.

Jag märker hur jag saknar en del saker som innan pandemin till och med kunde vara påfrestande. Mellanrummen, transporttiden då vi kanske småpratar, som på vägen från ett föredrag till den gemensamma lunchen.

Och jag är ändå oerhört privilegierad. Jag har kunnat jobba hemifrån. Jag tillhör inte någon riskgrupp.

Min klagovisa handlar också om vårdpersonal som går på knäna, om företag som kämpar för att gå runt, om sorg och död och om hur fruktansvärt ojämlik världen är.

Bland religiösa grupper är vi många som sörjer att inte kunna samlas. Visst kan vi be, visst kan vi sjunga våra klagovisor var och en för sig. Men vi vill få göra det tillsammans.

När Bibelns författare skriver sina klagovisor riktar de sin vädjan uppåt, ofta upprörda på den de kallar för Gud. Men de begråter sin smärta ändå, och talar ärligt om hur det känns just nu.

Hur lyder din klagovisa, och finns det någon du kan dela den med?